tisdagen den 23:e juli 2013

Damfotbollens tid är nu

Det var Trojas dåvarande tränare Martin Karlsson som satte ord på det jag kände. När jag hösten 2008, inför den allsvenska comebacken, frågade honom varför han och laget hade en så pass djärv målsättning som topp 7 svarade han:
– Det mest meningslösa är att ha nytt kontrakt som målsättning. Missar du den åker du ju ut, sa Karlsson.
Så rätt.
Så riktigt.
Det är roligare att säga ja än nej, roligare med dag än natt och det är definitiv roligare att fläska till med något optimistiskt än att vara så defensiv att du nästan snubblar på din egen feghet.
Alltså: klubbar som sätter ribban högre än vad allmänheten tror att den klarar av är djärvare och roligare än de som redan genom att säga "nytt kontrakt" därigenom skickat signaler till både konkurrenter och den egna publiken att något sevärt lir blir det inte från vår sida i år.

Mot den bakgrunden var det med samma skepsis och snudd på hånfullhet jag reagerade när jag för något år sedan fick höra talas om Uefas budget inför dam-EM. De budgeterade med ett nollresultat.
Ett nollresultat.
Noll.
Ingenting.
Varken varmt eller kallt.

Hemskt, tänkte jag. Här sitter de på ett potentiellt mastodontevenemang och sejfar in adsurdum i något löjligt nollsummespel.
När inte ens Uefa självt verkar tro på sin egen produkt, resonerade jag, lär dam-EM bli ett praktfiasko.

I går, den 22 juli klockan 18.47, damp det ner ett mejl från Uefa i min inbox. Innehållet gick inte att ta miste på. Årets dam-EM har redan slagit alla tidigare publikrekord. Allt talar för att de tolv lagen tillsammans passerar den magiska 200 000-åskådarsvallen i och med EM-finalen på Friends Arena. Under hela 2009 års mästerskap i Finland letade sig 129 000 åskådare till matcherna.
Jag fick fel.
Helt fel.
EM i Sverige har, till viss del tack vare ett enormt väderflax, blivit den där pyramidala supersuccén som…, ja vem trodde egentligen på den?
Inte ens Uefa ju.
Eller?

Jag har villigt fått erkänna för mig själv att jag i fallet målsättningar blundat för den andra sidan av myntet. Alltså det faktum att en låg målsättning inte bara behöver vara feg utan även kan vara taktiskt korrekt och fungera som en sporre för alla inblandade. En modest målsättning har inte råd att fallera men den har å andra sidan en nästan gränslös uppsida om omständigheterna är de rätta.
Uefa har med sitt arrangemang i Sverige inte bara lyckats infria sin målsättning. De har med den publika succén, det kvalitativa spelet och den stundtals elektriska stämningen fått till ett riktigt Bob Beamon-hopp i relation till de låga ingångsvärdena.

EM i Sverige är triumf på så många plan att det heller inte spelar någon roll om Sverige förlorar semifinalen mot Tyskland. Vårt landslag har redan vaccinerat sig mot fiasko eftersom en förlust mot Tyskland aldrig kan betraktas som ett fiasko såvida insatsen inte är ovärdig, och att så blir fallet på Gamla Ullevi tvivlar jag starkt på.
Damfotbollen har gjort många landvinningar för att bli accepterad världen över. I vissa länder försöker folk kväsa den, men den bara ökar. I det herrfotbollsgalna Holland, exempelvis, får damerna minimalt utrymme, berättade en holländsk journalist jag pratade med under Tyskland-Holland-matchen i Växjö.
"Men", tillade hon i nästa andetag, "damfotboll är den sport i landet som ökar allra mest".
I Sverige är damfotbollen sedan länge en väldigt stor sport och som damfotbollsnation tycker jag faktiskt det är svagt att vi aldrig vunnit något mästerskap i modern tid. Vad det beror på vet jag inte, men en sak känns tydlig just nu och det är att damfotbollens tid i Sverige är nu.

Nu är järnet rödglödgat. Det är bara att smida. Det är bara att skörda frukterna av det jobb som målmedvetet lagts ner under många års tid för att etablera damfotbollen. För att inte tala om de enorma skördar som i en nära framtid blir följden av allt det som planterats i respektive arrangörsstad och framför lustfyllda tv-sändningar.
Alla gillar vinnare. Alla gillar framgångsrika landslag och ur den aspekten har det svenska damlandslaget ett enormt övertag på herrarna att utnyttja.
Nu har damerna – oavsett semifinalutgång – fått sitt eget USA 1994. Det var då (och lite tack vare herr-EM på hemmaplan 1992) herrfotbollen gick en inhemsk renässans till mötes. Det var efter 1994-succén det direkt gick att urskönjas en publikboom i allsvenskan.
Därför ska det bli extremt intressant att se i hur stor utsträckning intresset för en kvalitativt mycket ojämn damallsvenska kan öka som en följd av ett lyckat internationellt evenemang.

måndagen den 18:e juni 2012

Hamrén, Mårts, Tjesnokov och Wilander


Och så var vi där igen.
Först: Sverige ryker ut med ett brak i Globen – och stora delar av den församlade presskåren, professionella och självutnämnda experter plockar fram stora sågklingan. Den som lyssnade riktigt noggrant kunde till och med höra avlägsna Avgå Mårts-rop.
Som om vi kom till VM för att spela med en solid och feg defensiv med sarg ut som signum.
Som om vi kom till VM med inställningen att inte våga vinna – och därmed även våga förlora.
Så gott som alla hade gnisslat tänder vid blotta åsynen av Bengt-Åke Gustafsson. Nu stod de här, pekade finger åt Mårts och förklarade hur allt skulle gått till.

Fredagen den 15 juni händer samma skit igen.
Nu: Sverige väljer gasen framför bromsen i fotbolls-EM och skänker oss en extremt underhållande match mot England som dock förloras. Och snacka om att det var de berömda små marginalerna som avgjorde det hela. Det är Erik Hamréns första mästerskap som helt orutinerad förbundskapten. Ett mästerskap jag på förhand enbart betraktat som läropengar – både för Hamrén och spelarkollektivet. Vis av erfarenhet från EM 2000, som var Söderberg och Lagerbäcks första ängsliga framträdande på Stora Scenen, trodde jag verkligen inte på svenskt avancemang från gruppen.

Men mediaexperterna gör samma sak som hockeyexperterna gjort en månad tidigare. Ja, ännu värre: här är Hamrén plötsligt inte värd så mycket som en havererad ukrainsk kärnreaktor. Att de rubriksäljande nyhetjägarmurvlarna sågar Sverige är en sak. Men att även de största och kunnigaste elefanterna går till skoningslös attack mot Hamrén och nästan likt Nya Testamentets Salome kräver ett huvud på fat förvånar mig storligen. Erik Niva och Simon Bank är experter som vet mer om fotboll än jag vet om mig själv. Efter Englandsmatchen smulade de kaptenen sönder och samman vilket visar att även de – som normalt sett så briljant och sansat guidar oss genom fotbollens snåriga värld – ibland drabbas av för mycket personliga känslor när det kommer till landslagsanalyser.

Vad hade vi väntat oss?
Hade vi trott att gladfotboll är gratis?
Nej, säkert inte, men den aggressiva retoriken blottar en sanning om många svenska fotbollsjournalister: de tror verkligen att Sverige har ett landslag som kan vinna mästerskap. Det är denna befängda tanke som ligger bakom de mediala England Light-reaktionerna i samband med uttåget ur varje mästerskap.

Jag saknar Lars Lagerbäck lika mycket som jag saknar Andrej Tjesnokov.
Minns ni Andrej Tjesnokov? Han var en sovjetisk/rysk tennisspelare vars karriärs sista framträdande skedde 1999. Det utmärkande för Tjesnokov var att han nästan aldrig missade en boll. Han saknade en hästspark till serve och direkt dödande slag och förlitade sig egentligen bara på en enda sak: att motståndaren skulle göra misstag. På detta nådde han hyfsad status men de uteslutande defensiva verktygen i lådan förde honom i Grand Slam-sammanhang aldrig längre än till semifinal, vid endast ett enda tillfälle (Franska Öppna 1989). Han var otroligt tråkig att titta på eftersom han bara slog tillbaka bollen. Aldrig några finesser. Aldrig något risktagande. Andrej Tjesnokov går till tennishistorien som en parentes.

Andrej Tjesnokov är bilden av det svenska fotbollslandslaget under Lars Lagerbäck. Stabilt, defensivt men utan tillräckliga vapen för att nå de stora titlarna.
Mats Wilander var en tennisspelare vars taktik, slagrepertoar och kännetecken i början av karriären hade enorma likheter med Tjesnokovs. Wilander vann visserligen Franska 1982 men tv-bilderna från finalen mot Guillermo Vilas visar tydligt att tennisen då befann sig på 1958-nivå översatt till fotbollen. För att hänga med i utvecklingen och vara med i världstoppen under de kommande åren tvingades Wilander förändra sitt spel. Han hade ett säkert baslinjespel att falla tillbaka på men för att ta upp kampen mot Lendl, Noah, Becker, Edberg och McEnroe var han tvungen att höja tempot, satsa mer på serven och bli bättre framme vid nät.
Wilander lyckades, på grund av att han inte gjorde som Andrej Tjesnokov.

Sveriges fotbolls- och hockeyförbund har också insett att Tjesnokovnivån inte är tillräcklig. De har tittat på ryggen på de ledande länderna som – vad hockeyn beträffar – kommit ikapp och förbi Sverige (i fotboll har vi aldrig ens varit ledande på något sätt, som ni vet). Av detta har man dragit den enkla och givna slutsatsen att ”vi måste bli offensivare och våga mer, annars kommer vi inte att kunna vinna mer”.
Följden: In med Mårts. In med Hamrén.
Att det tar tid att gå från baslinjespel till att bli en kobra vid nätet borde väl vem som helst kunna räkna ut? Vi har både KRÄVT och FÅTT nya offensivare och mediavänligare (icke att förglömma) förbundskaptener. Därför är jag förvånad över mediareaktionerna efter båda sporternas mästerskap 2012.

måndagen den 16:e april 2012

Det var inte bättre förr

För mig är nostalgi är ett enda långt slöseri med dyrbar tid. Det står för något mentalt bakåtsträvande, en fåfäng lek med en imaginär tidsmaskin som inte bringar någon lycka – bara vemod och i värsta fall sorg och depression. Det farliga med nostalgin är att den vill få oss att tro på en universallögn:
Det var bättre förr.

Sannerligen: det var inte bättre förr. Väldigt lite – med reservation för viss musik, Svullo och GB-glassen Snack med choklad, kola och marschmallows – var bättre förr.
Därför undrar jag ibland: Varför tycker så många inom hockeyn att det var bättre förr? Jag kan nämligen inte tolka röksignalerna på annat sätt när jag ser mig om i de klubbar jag besöker.
De som tycker att det faktiskt spelades bättre hockey förr är dock försvinnande få, även om de finns; herrarna på sittplats i låt säga Sunnerbohov fluktar exempelvis gärna tillbaka på den tid då Sutarn Andersson och Pirro Alexandersson höll på att föra Troja till elitserien.
Nej, det är inte själva hockeyn jag menar.

Det är andra saker jag tänker på.
Gå till dig själv. Besvara följande: Existerar 56K-modemet i dag? Skrivmaskinen? Plastcykeln? Commodore 64?
Svar: Ja, de existerar, även om du får leta väldigt länge på många auktionssajter för nördar för att lägga plocken på en 64:a.
Nästa fråga: Visst, de existerar – men skulle du verkligen vilja ha en, ens om du fick den gratis?
Svar: Nej (om du inte är en nostalgisk sköldpadda).

Med ovanstående som retorisk bakgrundsinformation tar jag oss vidare till följande företeelse:
Programblad.
P-r-o-g-r-a-m-b-l-a-d.
Varför, i detta långt framskridna PDF-samhälle, ödslar folk i klubbar energi och pengar på att trycka upp feta häften i mångtusental? Skäms ingen för att ta 20 spänn för att kränga samma blad, i match efter match, med samma lokala sponsorloggor som funnits där de senaste 15 åren och där endast mittuppslaget byts ut från match till match? Programblad är lika tidsenligt som 1-3-1-hockeyn.
Frågan är inte om folk köper det. Det gör vissa. Frågan är: är inte publiken värd något bättre?

Vart jag vill komma?
Jo, utnyttja den enkla och moderna teknik som redan finns. Postumhylla Steve Jobs, jordens störste entreprenör någonsin, genom att investera i Iphone- och Androidappar.
Standard borde redan vara en app för varje klubb, med olika valmöjligheter och kostnadsnivåer.
Givetvis en gratisapp, där reklamloggorna bara flyger upp som överraskade fladdermöss och tvingar fram inknappandet av en PREMIUM-app för sju spänn i månaden där du slipper popupreklamen och får tillgång till senaste nytt direkt i mobilen.
Slutligen lockar du givetvis med en GULDKLUBBS-APP. Exklusivare, dyrare – men gör den till ett måste för den ihärdige supportern med exempelvis liverapportering från varje bortamatch. Krydda den med erbjudandekoder, utlottningar av exklusivt sponsorskänkta prylar och souvenirer.
Oavsett vilken app-version man väljer: se till att ingen är sämre än det reguljära programbladet. 

De nostalgiska surgubbarna då, som vill fortsätta att lägga en tjuga för att läsa om högervingen som svarar Läser inte böcker på frågan om senast lästa bok och som lyssnar på Springsteen, gärna äter pasta och tycker att Shawshank Redemption är bästa filmen genom tiderna?
Jo, låt dem köpa sitt blad om de absolut insisterar – fast till dubbla priset, med hänvisning till tryckkostnad och satsning på alternativa kanaler.
Med en skräddarsydd app borde det lätt kunna gå att med ett kontokopplat klick delta i tävlingar av typen ”Halva potten” och på så sätt även minska den krångliga kontanthanteringen.
Lösningen finns redan, det är bara att kontakta skaparna av Hockeyligans eminenta app, som innehåller precis det alla behöver veta inför, under och efter en match. Inga felstavade tränarnamn, inga felaktiga domarpar, inga inaktuella tabeller och inte åtta strykningar och nummerbyten i motståndarlaget.

Kort sagt: Tänk inte på de redan frälsta. Tänk på de som kan bli frälsta. Där funkar programbladet uselt som bibel.

fredagen den 13:e april 2012

Halsdukar, slipsar och rödhökar

I golf brukar man tala om förhållandet 80-20, vilket avkodat betyder att 80 procent av medlemmarna i en klubb står för 20 procent av antalet spelade rundor. Omvänt fungerar det följaktligen så att en femtedel av medlemsmatrikeln lägger beslag på 80 procent av beläggningen på banan/banorna.
Alla vet följande: om alla skulle resonerat på samma sätt som den lilla femtedelen skulle verksamheten inte gå runt. Trängseln på banorna skulle bli olidlig och till sist mynnat ut i en medlemsflykt av värsta märke med ekonomisk kris som omedelbar konsekvens.
Tvärtom är golfens krassa verklighet den att fyra femtedelar sällangolfare i praktiken sponsrar de 20 procenten tokspelande svingare på banan. Den som nyttjar banan vid blott två tillfällen om året betalar generellt sett samma medlemsavgift som den som lirar två gånger om dagen.

Det är ett snett och orättvist utformat system som bygger på lojalitet hos dem som frivilligt bakar en i sammanhanget alldeles för stor kaka till klubben varje år. Det är de sällanspelande medlemmarnas allmosor som möjliggör för den lilla femtedelen att traska runt på nyklippta greener och landa i bunkrar fyllda av vit fin sand varje dag. Detta har alla vetat om i alla tider. Ändå är det få som kastar en tanke på den jättelika majoriteten som år efter år väljer att pröjsa sina dyra avgifter, trots att deras investering är så usel att den omvandlat till greenfee motsvarar kanske 1000 kronor per runda. De bara finns där, som en osynlig kassako i cyberrymden, till glädje för klubbens hårt ansatta kassörer när medlemsavgiften tickar in på kontot.

Det fungerar på ungefär samma sätt inom hockeyn. Det finns en i sammanhanget ganska liten skara som lägger beslag på sitt efterlängtade säsongskort och inte ens under pistolhot skulle välja att missa någon match. De betalar vad det kostar, inte ett öre mer, och sedan förväntar de sig att bjudas på toppunderhållning och klagar när den sedan uteblir.
Vi brukar ofta tala om publiken som den sjätte utespelaren och om hur viktigt det är med en fungerande hejaklack. Att se ett hav av människor försedda med klubbens souvenirhalsdukar är något odelat positivt.

Men hur ser vi på slipsarna – det fina folket med säsongkort på de läckraste platserna i arenan som glider in i sina kostymer och sitter i sina loger om sipprar på någon dyr dryck? Jo, det ses inte sällan med stort förakt på dessa läktarstekare. Har dessa glidare ens på en hockeyarena att göra? 
Vad folk inte alltid tänker på är att slipsarna i själva verket motsvarar de 80 procenten golfare. Det är de windsorknutna slipsarna, inte de slarvigt hängda supporterhalsdukarna, som gör de stora elitsatsningarna möjliga. Ändå betraktas slipsarna ofta som någonting katten släpat in. Jag vet, jag har själv skämtat en del om slipsarnas intåg på arenorna genom åren.

Supporterspelaren och diverse insamlingar i all ära. Till vem är det vd och sportchef vänder sig när laget haltar i tabellen och det ska införskaffas så kallade externa nyförvärv? Slipsarna, naturligtvis. Bakom lyckta dörrar görs sedan hemliga överenskommelser och ytterligare pengar pumpas in, pengar som går utanför den ordinarie budgeten. Utan tanke på officiell motprestation (när hörde du en klubbs speaker namnge och tacka en sponsor i samband med presentationen av en krisvärvning senast?) är det de tunga företagsbossarna som öppnar lädret i en tid av motgång då halsdukarna sedan länge vrålar Avgå alla! och hotar att proteststanna hemma och gnälla framför teven.

Visst stämmer det att det är supportrarna som betalar spelarnas löner. Det är sant till viss del. Men de som ser till att de riktigt stora fiskarna kan hamna i håven är de som sorgfälligt också ser till att slipsen sitter som den ska framför spegeln varje morgon. Ändå hånas de för att de satsar kapital in i ett stort svart hål. Få personer har väl blivit så utskällda och hånade som Percy Nilsson och Mikael Fahlander, entreprenörerna som valde att inte sitta tyst och fint i båten utan gav hockeysverige varsitt långfinger.
Och vad händer nu när superslipsen Hugo Stenbeck satt svenskt rekord genom att lägga över 60 millar under en och samma säsong på Malmö Redhawks, detta inkompetensens svar på Sodom och Gomorra? Jo, då ska han jagas till världens ände.
Om jag fick i uppdrag att jaga någon kring Malmö Redhawks till världens ände hade Stenbeck hamnat långt ner på min lista. Väldigt långt ner. Så mycket vågar jag lova.

Fotnot: För er som vill läsa en exceptionell sammanfattning av det rent ekonomisk-tekniska i Malmösoppan rekommenderar jag med varm hand min gode vän Peter Sibners mästerliga analys på hockeysverige.se.

torsdagen den 12:e april 2012

Vem vill bli frälst i ösregn?


En Twitterföljare undrade i går om mina tankar kring varför det inte existerar några Lakers, Hammers eller KHK på fotbollssidan. Han efterlyste rentav en krönika i ämnet. Om det här kan liknas vid en krönika vet jag inte men frågan tål åtminstone att diskuteras.

Huvudtes: Jag tror inte att det är möjligt att skapa en popkultur av Växjö- eller Karlskronasnitt inom svensk fotboll. Över huvud taget är det svårt för den sparkande sporten world wide att utanför de stora arenorna få till något som kan liknas vid en popkulturell stämning.
Anledningarna till att fotbollen för evigt kommer att vara akterseglad hockeyn i det avseendet är fem: fyra väggar och ett tak.

Vi har egentligen flera "popsagor" i svensk fotboll. Lag som likt Max Lundgrens fantastiska litterära skapelse Åshöjdens BK klättrat steg för steg på seriepyramidens trappa. Vi har nationella exempel i exempelvis Ljungskile och Café Opera. Vi har lokala i form av Rydaholm från den del av landet där jag själv lever och verkar.
Hade dessa fyra varit ishockeyklubbar kan jag lova att de skapat hysteri, lapp på luckan och blivit hett omskrivna. Jag är övertygad om att grabbnävarna med smörindränkta popcorn solkat ner de storsäljande supporterhalsdukarna hos en nyfrälst klack som skanderade till det taktfasta dunkadet av en trumslagares 90-minutersjobb.
Jag upprepar: anledningen till den uteblivna hysterin och mediala succén är fyra väggar och ett tak.

För att skapa skenbar magi krävs ingen svartkonst. Inte ens David Copperfield och Joe Labero utför mirakel. De är illusionister, precis som de hockeyklubbar är som med blixtar, dunder, hockey och popcorn mättar en andefattig och svältfödd folkmassa ett par gånger i veckan. Illusionistens styrka ligger i att blanda bort korten och få besökaren att tro att han ser något han egentligen inte ser. A och O för illusionisten är sin egen inneboende upptränade fingerfärdighet och den byggnad där han ger sina shower.
Rockgruppen Kent kan exempelvis med fördel lira på Stockholms Stadion och skapa skenbar magi åt sina fans, men du kommer aldrig att se Joe Labero hålla en av sina föreställningar där. Han kräver en intimare lokal, gärna en halvmörk teaterbyggnad, där folk fyller de behagligt vadderade stolarna och lätt kan hänga med och hänföras av de trick illusionisten visar upp.
Samma sak med hockeyn.
Häri ligger den avgörande skillnaden gentemot fotbollen: hockeyn kan med hyfsat billiga trick lura sin publik på ett sätt fotbollen aldrig kommer att vara i närheten av.

Om fotboll kan liknas vid Kristendomen som år efter år står stark bland de redan många frälsta är hockeyn mer åt det schamanistiska hållet, där man i en begränsad del av världen med trummans makt försöker skapa något övernaturligt.
 Det finns givetvis massor av fotbollslag världen över som skapar elektrisk stämning. Men knappast något (tyska Hoffenheim undantaget?) kan beskyllas för att vara något direkt poplag. Istället är det traditionen som styr.
Hockeyn däremot behöver endast två startverktyg i lådan för att fixa till en poppig grundplåt.
1) Ett för divisionstillhörigheten överkvalificerat lag.
2) En ishall, inte alltför rucklig.
Ovanstående räcker. Sedan är du i princip garanterad sportslig succé och skyddad mot regn. Allt som sedan återstår för att skapa resonans och suggestiv akustik i ladan är folket.
Kommer folket kommer rubrikerna.
Rubrikerna kramar en snöboll.
Snöbollen startar lavinen.


Potentiella ”popklubbar” inom fotbollens lingonserier kan ofta bara uppbringa en liten gräsplan utan läktare där vildsvin härjar på våren och sorkar tagit över stafettpinnen på sommaren. Det är tyvärr en omöjlighet att bedriva popverksamhet under sådana förhållanden. Det ibland förekommande alternativet – att hyra in sig på en större arena – faller på två saker: den höga hyreskostnaden och det faktum att arenan inte upplevs som intim. Och även om du får dit folkmassan: vilken oinvigd väljer att stå och bli frälst i ösregn när man kan käka popcorn under tak och underhållas av copperfield-wannabes?



onsdagen den 11:e april 2012

Nykomlingens guide till kontraktet


Jovialisk över den nyblivna allsvenska platsen?
Förstår det.
Många i området kring gamla KA 2 har tömt en och annan glädjebägare med destillerad dryck vid det här laget. Men som jag nämnde: att vara nykomling är vad det heter. Du är en ny komling i gänget. Extra utsatt redan i utgångsläget och känslig för barnsjukdomar. Som popklubb är man dessutom extra sårbar eftersom all den uppmärksamhet poplaget drar till sig inte bara är av godo. Med själsfränden Växjö Lakers som facit kommer här guiden som – om den följs – förhoppningsvis avvärjer alla eventuella framtida konkurshot.

Mota guldgrävar-Olle i grind.
Att ett stort antal lycksökare och löst folk likt forna tiders kringdrivande luffare kommer att knacka på dörren till KHK:s kansli och erbjuda sina tjänster är lika säkert som att diftongerna i staden är svårförståeliga.
Det låter så bra, meritlistorna är skapliga och det är lätt hänt att kontrakts-ballografen råkar trixa dit en kråka snabbare än Mats Johansson hinner tona ner ett skandalrykte.
Jag menar allvar.
Köp inte snacket från oseriösa agenter eller från hybrisstinkande ytterforwards som visserligen besitter ett visst mått av talang, men vägrar ta hemjobbet och som bränner fem minuter av pausrasten åt att tjata sig till ett andraass på ett frilägesmål från halva plan.
Kom ihåg Bibelns ord från Matteusevangeliet 12:23:
Av frukten känner man trädet.

Se upp med farliga kommentarer.
Under Växjö Lakers kreativt kaotiska uppgång under tidigt 00-tal var karaktärsspelarna i laget lika lätträknade som hårstråna på Arne Hegerfors bakhuvud. Den kroniskt korvfrossande tränaren Håkan Nygren fick styrelsen dit han ville och plockade till sig allt inom räckhåll i lirarväg.
Efter ett tag upptäckte jag ett mönster. I samband med att nya spelare skrev på för klubben och fick frågan varför det just blev Växjö blev svaret nästan alltid detta:
– Man har ju hört talas om vilket drag det är kring hockeyn i stan.
Detta, mina vänner, är en kommentar som avslöjar en del alarmerande saker om den inneboende karaktären i spelaren. Den som väljer klubbemblem på grund av ”draget” är ofta en spelare som är farligare på nattklubbsgolven än på en nyspolad is. Ett lag, byggt på forna tiders lirare vars bensinmätare lyser rött, är ett lag som firar stora triumfer genom seriesystemet när det kan klara sig på talang och champagnehockey. När det blir allvar kommer motgångarna, som en behandskad knytnäve i solar plexus. I Växjös fall fanns det till slut så många i laget som valt Växjö ”för dragets skull” att poängskördarna stagnerade.
Alltså: scouta bättre, kolla med källor, säg hellre nej än ja, använd det sunda förnuftet.

• Bygg laget kring seriösa ledare.
Han kom inglidandes i en limousin en sen oktoberafton 2003 med en Stanley Cup-ring i bagaget. Shjon Podein blev ledaren, frälsaren, allas hjälte i Växjö Lakers och lite av hans ande svävar över klubben än i dag.
Men det var först när Jocke Fagervall och Henrik Evertsson paketköpte Martin Romö och Johan Markusson från Oskarshamn Växjö fick en riktig seriositet kring sitt A-lag. Detta var killar som aldrig accepterade mindre än 100 procent på träningarna. Alltså: allt mindre än allt förkastade de. Först efter dessa bådas intåg i klubben började Växjö Lakers ta sikte mot en plats i toppen av allsvenskan (flytvåren 2004 som slutade i playoff 2 var en fluke och räknas inte).
Romö – med sin nollhookade klubba och obändiga vilja – var en lika given lagkapten i allsvenskan då som stenklippan Markusson är i elitserien nu.
Som Jocke Fagervall sa när han tillträdde:
– Bygget blir aldrig bra om virket är ruttet.
Med tanke på hur många icke karaktärsspelare (in french: lata glidare) Fagervall fick ärva efter Lasse Lindgren var det ett ganska komiskt uttalande, liksom det faktum att klubbens dåtida motto löd Det rätta virket.

 • Kontinuitet i organisationen.
Det var inte bara på spelarsidan omsättningen var hög. Organisatoriskt sårades länge klubben av rena strömhoppskulturen. Under en fyraårsperiod kom och gick över 20 personer i Växjö Lakers styrelse. Eftersom det inte på långa vägar är hållbart att driva en klubb under sådana premisser slog baksmällan till i början av 2008 då syret följaktligen var helt slut.
Även en popklubb – eller rättare sagt: i synnerhet en popklubb – måste sträva efter en styrelse med ledamöter som brinner och inget hellre vill än att sitta länge på sina poster. Annars faller viktiga saker mellan stolarna – igen, igen och igen. Utan en styrelse med koll är klubben rökt. Därför: bemöda er om att hitta rätt gubbar. Och hur gör man det? Jo, genom att hitta rätt man på rätt plats.
Det som förvånar mig är hur många som glömmer bort en av de absolut nyckelpositionerna i en förening.
Valberedningen, alltså.
 En bra valberedning är som balsam för klubbens själ, en dålig valberedning är som rök för ögonen. Att en latmask med dåligt kontaktnät råkar väljas till valberedningsordförande under ett glest besatt årsmöte kan vara bland det värsta som kan hända en idrottsklubb.
Man kan aldrig vara nog försiktig i valet av dem som ska välja.

tisdagen den 10:e april 2012

Den avskyvärde Per Bäckman


Jag minns hur jag avskydde Per Bäckman. Minns hur jag hatade hans och Pirros Helan och Halvan-töntiga high fives i båset efter varje mål. Minns hur Sedinarnas framfart fick mig att vilja kasta upp middagen jag nyss tryckt i mig. Minns att jag önskade Modo och alla kassa partiska domare allt ont.
Jag ville till varje pris vinna, ville till varje pris hitta den lilla vassa sten som kunde läggas i Davidsslungan och krossa den store Goliat i glipan mellan ögonen på pansarskölden. Trots att varje domslut i hela matchserien gick emot oss och trots att Modo hade ett enormt flyt lyckades vi vinna. Scenen när Ove Molin skickar in 4–2:an i tom bur är ett av mitt livs skönaste hockeyögonblick.

Objektiv inledning på det här inlägget?
Knastertorrt, trovärdigt och befriat från känslor?
Knappast. I april 1999, vid 26 års ålder, gjorde jag det märkliga valet att släppa lös de fanatiska och destruktiva supporterkrafterna i mig. Jag hade annars, under en treårsperiod som anställd journalist, lärt mig hur vi som yrkeskår uppträder under matcher.
Neutralt.
Professionellt.
Inga visade känslor.

Det är märkligt det här med supporterkultur. Utåt sett fullkomligt jordnära människor genomgår ett par kvällar i veckan en metamorfos av så hög Jekyll/Hyde-grad att det för en oinvigd är omöjligt att greppa och rentav framstår som skrämmande. 
Jag har genom åren i hockeyns tjänst träffat personer som gjort mig rädd. Fått hotsamtal från typer som jag inte direkt skulle välja att fira kräftskiva med. Blivit utsatt för saker jag inte vill nämna här (eftersom jag inte tänker trigga någon ytterligare idiot att genomföra det på nytt). Blivit så sågad, antastad och så verbalt nedsablad att jag egentligen borde lämna in anmälningar och driva case på löpande band.

Anledningen till att jag aldrig skulle få för mig att göra en polisanmälan för hot eller förtal är enkel: det skulle kunna varit jag som hotade mig själv. Det svarta supporterrummet inom mig – i vilket det bara finns plats för ett lag från Gästrikland – har genom eget exempel lärt mig hur en reptilhjärna fungerar. Det finns nämligen inga gränser för vad för sorts ont och för hur hemska tankar man i slutspelsstridens hetta kan dikta upp. Men vägen mellan tankar och fysisk handling är försedd med en enorm vägspärr. En spärr dit bara de riktigt sjuka människorna slingrar sig igenom. Därför vilar jag trygg, förvissad om att både jag och min familj kan sova helt lugnt om nätterna. För 100 procent av supportrarna som hotat, förtalat och smädat mig har tack och lov stannat vid en tanke, om än i adrenalinstinn affekt. När det kommer till allvar är de oftast lika mesiga som min kritvita jack russel Matilda, som kan skälla på allt men som aldrig skulle våga gå i strid ens med en kattunge.

Å ena sidan ligger vanligt svenskt supporterskap ganska nära både rasism, nazism, fascism eller vilken valfri negativ ism du vill. Invektiven som skriks under matcher är ofta ögonbrynshöjande, där utseende, kroppsdelar, etnicitet och börd används som vidriga slagträn på läktarna. Logiken som används kan, drastiskt uttryckt, avkodas till faktorer som utlöser inbördeskrig, eftersom man förhärligar sin lilla grupp, sin ”ras” och fördummar och fördömer den andra gruppen eller ”rasen” – trots att båda grupperna har ALLT utom klubbtillhörigheten gemensamt. För supportergrupperingar existerar inga 50/50-situationer, ni vet moment på isen där det behövs tre slow motion-sekvenser från fyra olika kameravinklar för att avgöra om pucken är inne eller om en tackling är regelvidrig. Hos supportrar finns bara 100/0-situationer, vilket i sig är tragikomiskt.

Å andra sidan tror jag att aggressionerna som hockeysupportrar får utlopp för gör att många brott förblir obegångna. Man väljer hockeyarenan för att tömma sig på sin ackumulerade vrede efter en tung arbetsvecka. Man dras med i euforin efter en seger. Man svetsas ihop som grupp och blir mindre benägen att ta till våld.
Som en mellanstadierektor förklarade för mig en gång på min fråga varför eleverna hade massage på schemat:
– Har du fått massage av din kamrat är risken väldigt liten att du sedan vill börja slåss med honom eller henne.

Under de snart 13 år som passerat sedan Oves puck i öppet nät har jag levt ett mycket tillbakadraget supporterliv. Jag har inte brytt mig nämnvärt eftersom det bara är guld som räknas för mig. Ekonomin har varit under isen, organisationen var länge ålderdomlig och vad Brynäs lag beträffar – ja, då har man vetat att om det mot förmodan blir slutspel då står HV 71 eller Färjestad där och slår tillbaka skoningslöst och utan nåd. Det har varit som att hålla på Florida Panthers ungefär – lugnt, stilla och med ett hopp som bara marginellt överstiger hoppet om att precis skrapa fram tre millar på en trisslott.

Jag minns när jag träffade Tommy Jonsson i finska Espoo i augusti. Jag frågade honom hur han tänkte formera trupperna (jag fiskade desperat efter en förändring efter Czarneckis tråkhockey) och fick ett som jag trodde standardiserat svar:
– Du kommer att märka att Brynäs är aggressivare i år.
Aggressivare? Kunde han inte komma på något bättre, tänkte jag. När Växjö Lakers timmarna senare träningsslog Brynäs med 2–1 efter en genomruttet tråkig insats av de svarta stärktes heller inte Jonssons aktier i mina ögon.
Men när samme man veckorna senare är ett av få lysande undantag från floskelträffen på Hovet – där andra tränare turas om att vara lika underhållande som telefonkatalogen – och pratar GULD började jag tänka om. Maybe this is the man…
När jag sedan såg Jonssons skapelse äntra elitseriearenorna och stundtals checka sönder motståndarna och likt ett brasilianskt fotbollslag av 1982 års märke lattja sig fram till mål genom extrem teknisk skicklighet – ja, då började jag känna att det kanske kan bli en riktigt kul säsong till slut.

Nu sitter jag här, med mitt inneboende supportermonster utsläppt sedan en tid tillbaka, och bara hatar domarkåren, Forsberg, Klockare, Goren, Ericsson och hela Six Finger Town – samma personer och samma lag som jag beundrat fram tills nu.
I kväll börjar det.
Och jag säger som Patrick Swayze – världens genom tiderna snyggaste man – i rollen som Youngblood-parhästen Derek Sutton:
– Fucking love it!