måndag 16 april 2012

Det var inte bättre förr

För mig är nostalgi är ett enda långt slöseri med dyrbar tid. Det står för något mentalt bakåtsträvande, en fåfäng lek med en imaginär tidsmaskin som inte bringar någon lycka – bara vemod och i värsta fall sorg och depression. Det farliga med nostalgin är att den vill få oss att tro på en universallögn:
Det var bättre förr.

Sannerligen: det var inte bättre förr. Väldigt lite – med reservation för viss musik, Svullo och GB-glassen Snack med choklad, kola och marschmallows – var bättre förr.
Därför undrar jag ibland: Varför tycker så många inom hockeyn att det var bättre förr? Jag kan nämligen inte tolka röksignalerna på annat sätt när jag ser mig om i de klubbar jag besöker.
De som tycker att det faktiskt spelades bättre hockey förr är dock försvinnande få, även om de finns; herrarna på sittplats i låt säga Sunnerbohov fluktar exempelvis gärna tillbaka på den tid då Sutarn Andersson och Pirro Alexandersson höll på att föra Troja till elitserien.
Nej, det är inte själva hockeyn jag menar.

Det är andra saker jag tänker på.
Gå till dig själv. Besvara följande: Existerar 56K-modemet i dag? Skrivmaskinen? Plastcykeln? Commodore 64?
Svar: Ja, de existerar, även om du får leta väldigt länge på många auktionssajter för nördar för att lägga plocken på en 64:a.
Nästa fråga: Visst, de existerar – men skulle du verkligen vilja ha en, ens om du fick den gratis?
Svar: Nej (om du inte är en nostalgisk sköldpadda).

Med ovanstående som retorisk bakgrundsinformation tar jag oss vidare till följande företeelse:
Programblad.
P-r-o-g-r-a-m-b-l-a-d.
Varför, i detta långt framskridna PDF-samhälle, ödslar folk i klubbar energi och pengar på att trycka upp feta häften i mångtusental? Skäms ingen för att ta 20 spänn för att kränga samma blad, i match efter match, med samma lokala sponsorloggor som funnits där de senaste 15 åren och där endast mittuppslaget byts ut från match till match? Programblad är lika tidsenligt som 1-3-1-hockeyn.
Frågan är inte om folk köper det. Det gör vissa. Frågan är: är inte publiken värd något bättre?

Vart jag vill komma?
Jo, utnyttja den enkla och moderna teknik som redan finns. Postumhylla Steve Jobs, jordens störste entreprenör någonsin, genom att investera i Iphone- och Androidappar.
Standard borde redan vara en app för varje klubb, med olika valmöjligheter och kostnadsnivåer.
Givetvis en gratisapp, där reklamloggorna bara flyger upp som överraskade fladdermöss och tvingar fram inknappandet av en PREMIUM-app för sju spänn i månaden där du slipper popupreklamen och får tillgång till senaste nytt direkt i mobilen.
Slutligen lockar du givetvis med en GULDKLUBBS-APP. Exklusivare, dyrare – men gör den till ett måste för den ihärdige supportern med exempelvis liverapportering från varje bortamatch. Krydda den med erbjudandekoder, utlottningar av exklusivt sponsorskänkta prylar och souvenirer.
Oavsett vilken app-version man väljer: se till att ingen är sämre än det reguljära programbladet. 

De nostalgiska surgubbarna då, som vill fortsätta att lägga en tjuga för att läsa om högervingen som svarar Läser inte böcker på frågan om senast lästa bok och som lyssnar på Springsteen, gärna äter pasta och tycker att Shawshank Redemption är bästa filmen genom tiderna?
Jo, låt dem köpa sitt blad om de absolut insisterar – fast till dubbla priset, med hänvisning till tryckkostnad och satsning på alternativa kanaler.
Med en skräddarsydd app borde det lätt kunna gå att med ett kontokopplat klick delta i tävlingar av typen ”Halva potten” och på så sätt även minska den krångliga kontanthanteringen.
Lösningen finns redan, det är bara att kontakta skaparna av Hockeyligans eminenta app, som innehåller precis det alla behöver veta inför, under och efter en match. Inga felstavade tränarnamn, inga felaktiga domarpar, inga inaktuella tabeller och inte åtta strykningar och nummerbyten i motståndarlaget.

Kort sagt: Tänk inte på de redan frälsta. Tänk på de som kan bli frälsta. Där funkar programbladet uselt som bibel.

fredag 13 april 2012

Halsdukar, slipsar och rödhökar

I golf brukar man tala om förhållandet 80-20, vilket avkodat betyder att 80 procent av medlemmarna i en klubb står för 20 procent av antalet spelade rundor. Omvänt fungerar det följaktligen så att en femtedel av medlemsmatrikeln lägger beslag på 80 procent av beläggningen på banan/banorna.
Alla vet följande: om alla skulle resonerat på samma sätt som den lilla femtedelen skulle verksamheten inte gå runt. Trängseln på banorna skulle bli olidlig och till sist mynnat ut i en medlemsflykt av värsta märke med ekonomisk kris som omedelbar konsekvens.
Tvärtom är golfens krassa verklighet den att fyra femtedelar sällangolfare i praktiken sponsrar de 20 procenten tokspelande svingare på banan. Den som nyttjar banan vid blott två tillfällen om året betalar generellt sett samma medlemsavgift som den som lirar två gånger om dagen.

Det är ett snett och orättvist utformat system som bygger på lojalitet hos dem som frivilligt bakar en i sammanhanget alldeles för stor kaka till klubben varje år. Det är de sällanspelande medlemmarnas allmosor som möjliggör för den lilla femtedelen att traska runt på nyklippta greener och landa i bunkrar fyllda av vit fin sand varje dag. Detta har alla vetat om i alla tider. Ändå är det få som kastar en tanke på den jättelika majoriteten som år efter år väljer att pröjsa sina dyra avgifter, trots att deras investering är så usel att den omvandlat till greenfee motsvarar kanske 1000 kronor per runda. De bara finns där, som en osynlig kassako i cyberrymden, till glädje för klubbens hårt ansatta kassörer när medlemsavgiften tickar in på kontot.

Det fungerar på ungefär samma sätt inom hockeyn. Det finns en i sammanhanget ganska liten skara som lägger beslag på sitt efterlängtade säsongskort och inte ens under pistolhot skulle välja att missa någon match. De betalar vad det kostar, inte ett öre mer, och sedan förväntar de sig att bjudas på toppunderhållning och klagar när den sedan uteblir.
Vi brukar ofta tala om publiken som den sjätte utespelaren och om hur viktigt det är med en fungerande hejaklack. Att se ett hav av människor försedda med klubbens souvenirhalsdukar är något odelat positivt.

Men hur ser vi på slipsarna – det fina folket med säsongkort på de läckraste platserna i arenan som glider in i sina kostymer och sitter i sina loger om sipprar på någon dyr dryck? Jo, det ses inte sällan med stort förakt på dessa läktarstekare. Har dessa glidare ens på en hockeyarena att göra? 
Vad folk inte alltid tänker på är att slipsarna i själva verket motsvarar de 80 procenten golfare. Det är de windsorknutna slipsarna, inte de slarvigt hängda supporterhalsdukarna, som gör de stora elitsatsningarna möjliga. Ändå betraktas slipsarna ofta som någonting katten släpat in. Jag vet, jag har själv skämtat en del om slipsarnas intåg på arenorna genom åren.

Supporterspelaren och diverse insamlingar i all ära. Till vem är det vd och sportchef vänder sig när laget haltar i tabellen och det ska införskaffas så kallade externa nyförvärv? Slipsarna, naturligtvis. Bakom lyckta dörrar görs sedan hemliga överenskommelser och ytterligare pengar pumpas in, pengar som går utanför den ordinarie budgeten. Utan tanke på officiell motprestation (när hörde du en klubbs speaker namnge och tacka en sponsor i samband med presentationen av en krisvärvning senast?) är det de tunga företagsbossarna som öppnar lädret i en tid av motgång då halsdukarna sedan länge vrålar Avgå alla! och hotar att proteststanna hemma och gnälla framför teven.

Visst stämmer det att det är supportrarna som betalar spelarnas löner. Det är sant till viss del. Men de som ser till att de riktigt stora fiskarna kan hamna i håven är de som sorgfälligt också ser till att slipsen sitter som den ska framför spegeln varje morgon. Ändå hånas de för att de satsar kapital in i ett stort svart hål. Få personer har väl blivit så utskällda och hånade som Percy Nilsson och Mikael Fahlander, entreprenörerna som valde att inte sitta tyst och fint i båten utan gav hockeysverige varsitt långfinger.
Och vad händer nu när superslipsen Hugo Stenbeck satt svenskt rekord genom att lägga över 60 millar under en och samma säsong på Malmö Redhawks, detta inkompetensens svar på Sodom och Gomorra? Jo, då ska han jagas till världens ände.
Om jag fick i uppdrag att jaga någon kring Malmö Redhawks till världens ände hade Stenbeck hamnat långt ner på min lista. Väldigt långt ner. Så mycket vågar jag lova.

Fotnot: För er som vill läsa en exceptionell sammanfattning av det rent ekonomisk-tekniska i Malmösoppan rekommenderar jag med varm hand min gode vän Peter Sibners mästerliga analys på hockeysverige.se.

torsdag 12 april 2012

Vem vill bli frälst i ösregn?


En Twitterföljare undrade i går om mina tankar kring varför det inte existerar några Lakers, Hammers eller KHK på fotbollssidan. Han efterlyste rentav en krönika i ämnet. Om det här kan liknas vid en krönika vet jag inte men frågan tål åtminstone att diskuteras.

Huvudtes: Jag tror inte att det är möjligt att skapa en popkultur av Växjö- eller Karlskronasnitt inom svensk fotboll. Över huvud taget är det svårt för den sparkande sporten world wide att utanför de stora arenorna få till något som kan liknas vid en popkulturell stämning.
Anledningarna till att fotbollen för evigt kommer att vara akterseglad hockeyn i det avseendet är fem: fyra väggar och ett tak.

Vi har egentligen flera "popsagor" i svensk fotboll. Lag som likt Max Lundgrens fantastiska litterära skapelse Åshöjdens BK klättrat steg för steg på seriepyramidens trappa. Vi har nationella exempel i exempelvis Ljungskile och Café Opera. Vi har lokala i form av Rydaholm från den del av landet där jag själv lever och verkar.
Hade dessa fyra varit ishockeyklubbar kan jag lova att de skapat hysteri, lapp på luckan och blivit hett omskrivna. Jag är övertygad om att grabbnävarna med smörindränkta popcorn solkat ner de storsäljande supporterhalsdukarna hos en nyfrälst klack som skanderade till det taktfasta dunkadet av en trumslagares 90-minutersjobb.
Jag upprepar: anledningen till den uteblivna hysterin och mediala succén är fyra väggar och ett tak.

För att skapa skenbar magi krävs ingen svartkonst. Inte ens David Copperfield och Joe Labero utför mirakel. De är illusionister, precis som de hockeyklubbar är som med blixtar, dunder, hockey och popcorn mättar en andefattig och svältfödd folkmassa ett par gånger i veckan. Illusionistens styrka ligger i att blanda bort korten och få besökaren att tro att han ser något han egentligen inte ser. A och O för illusionisten är sin egen inneboende upptränade fingerfärdighet och den byggnad där han ger sina shower.
Rockgruppen Kent kan exempelvis med fördel lira på Stockholms Stadion och skapa skenbar magi åt sina fans, men du kommer aldrig att se Joe Labero hålla en av sina föreställningar där. Han kräver en intimare lokal, gärna en halvmörk teaterbyggnad, där folk fyller de behagligt vadderade stolarna och lätt kan hänga med och hänföras av de trick illusionisten visar upp.
Samma sak med hockeyn.
Häri ligger den avgörande skillnaden gentemot fotbollen: hockeyn kan med hyfsat billiga trick lura sin publik på ett sätt fotbollen aldrig kommer att vara i närheten av.

Om fotboll kan liknas vid Kristendomen som år efter år står stark bland de redan många frälsta är hockeyn mer åt det schamanistiska hållet, där man i en begränsad del av världen med trummans makt försöker skapa något övernaturligt.
 Det finns givetvis massor av fotbollslag världen över som skapar elektrisk stämning. Men knappast något (tyska Hoffenheim undantaget?) kan beskyllas för att vara något direkt poplag. Istället är det traditionen som styr.
Hockeyn däremot behöver endast två startverktyg i lådan för att fixa till en poppig grundplåt.
1) Ett för divisionstillhörigheten överkvalificerat lag.
2) En ishall, inte alltför rucklig.
Ovanstående räcker. Sedan är du i princip garanterad sportslig succé och skyddad mot regn. Allt som sedan återstår för att skapa resonans och suggestiv akustik i ladan är folket.
Kommer folket kommer rubrikerna.
Rubrikerna kramar en snöboll.
Snöbollen startar lavinen.


Potentiella ”popklubbar” inom fotbollens lingonserier kan ofta bara uppbringa en liten gräsplan utan läktare där vildsvin härjar på våren och sorkar tagit över stafettpinnen på sommaren. Det är tyvärr en omöjlighet att bedriva popverksamhet under sådana förhållanden. Det ibland förekommande alternativet – att hyra in sig på en större arena – faller på två saker: den höga hyreskostnaden och det faktum att arenan inte upplevs som intim. Och även om du får dit folkmassan: vilken oinvigd väljer att stå och bli frälst i ösregn när man kan käka popcorn under tak och underhållas av copperfield-wannabes?



onsdag 11 april 2012

Nykomlingens guide till kontraktet


Jovialisk över den nyblivna allsvenska platsen?
Förstår det.
Många i området kring gamla KA 2 har tömt en och annan glädjebägare med destillerad dryck vid det här laget. Men som jag nämnde: att vara nykomling är vad det heter. Du är en ny komling i gänget. Extra utsatt redan i utgångsläget och känslig för barnsjukdomar. Som popklubb är man dessutom extra sårbar eftersom all den uppmärksamhet poplaget drar till sig inte bara är av godo. Med själsfränden Växjö Lakers som facit kommer här guiden som – om den följs – förhoppningsvis avvärjer alla eventuella framtida konkurshot.

Mota guldgrävar-Olle i grind.
Att ett stort antal lycksökare och löst folk likt forna tiders kringdrivande luffare kommer att knacka på dörren till KHK:s kansli och erbjuda sina tjänster är lika säkert som att diftongerna i staden är svårförståeliga.
Det låter så bra, meritlistorna är skapliga och det är lätt hänt att kontrakts-ballografen råkar trixa dit en kråka snabbare än Mats Johansson hinner tona ner ett skandalrykte.
Jag menar allvar.
Köp inte snacket från oseriösa agenter eller från hybrisstinkande ytterforwards som visserligen besitter ett visst mått av talang, men vägrar ta hemjobbet och som bränner fem minuter av pausrasten åt att tjata sig till ett andraass på ett frilägesmål från halva plan.
Kom ihåg Bibelns ord från Matteusevangeliet 12:23:
Av frukten känner man trädet.

Se upp med farliga kommentarer.
Under Växjö Lakers kreativt kaotiska uppgång under tidigt 00-tal var karaktärsspelarna i laget lika lätträknade som hårstråna på Arne Hegerfors bakhuvud. Den kroniskt korvfrossande tränaren Håkan Nygren fick styrelsen dit han ville och plockade till sig allt inom räckhåll i lirarväg.
Efter ett tag upptäckte jag ett mönster. I samband med att nya spelare skrev på för klubben och fick frågan varför det just blev Växjö blev svaret nästan alltid detta:
– Man har ju hört talas om vilket drag det är kring hockeyn i stan.
Detta, mina vänner, är en kommentar som avslöjar en del alarmerande saker om den inneboende karaktären i spelaren. Den som väljer klubbemblem på grund av ”draget” är ofta en spelare som är farligare på nattklubbsgolven än på en nyspolad is. Ett lag, byggt på forna tiders lirare vars bensinmätare lyser rött, är ett lag som firar stora triumfer genom seriesystemet när det kan klara sig på talang och champagnehockey. När det blir allvar kommer motgångarna, som en behandskad knytnäve i solar plexus. I Växjös fall fanns det till slut så många i laget som valt Växjö ”för dragets skull” att poängskördarna stagnerade.
Alltså: scouta bättre, kolla med källor, säg hellre nej än ja, använd det sunda förnuftet.

• Bygg laget kring seriösa ledare.
Han kom inglidandes i en limousin en sen oktoberafton 2003 med en Stanley Cup-ring i bagaget. Shjon Podein blev ledaren, frälsaren, allas hjälte i Växjö Lakers och lite av hans ande svävar över klubben än i dag.
Men det var först när Jocke Fagervall och Henrik Evertsson paketköpte Martin Romö och Johan Markusson från Oskarshamn Växjö fick en riktig seriositet kring sitt A-lag. Detta var killar som aldrig accepterade mindre än 100 procent på träningarna. Alltså: allt mindre än allt förkastade de. Först efter dessa bådas intåg i klubben började Växjö Lakers ta sikte mot en plats i toppen av allsvenskan (flytvåren 2004 som slutade i playoff 2 var en fluke och räknas inte).
Romö – med sin nollhookade klubba och obändiga vilja – var en lika given lagkapten i allsvenskan då som stenklippan Markusson är i elitserien nu.
Som Jocke Fagervall sa när han tillträdde:
– Bygget blir aldrig bra om virket är ruttet.
Med tanke på hur många icke karaktärsspelare (in french: lata glidare) Fagervall fick ärva efter Lasse Lindgren var det ett ganska komiskt uttalande, liksom det faktum att klubbens dåtida motto löd Det rätta virket.

 • Kontinuitet i organisationen.
Det var inte bara på spelarsidan omsättningen var hög. Organisatoriskt sårades länge klubben av rena strömhoppskulturen. Under en fyraårsperiod kom och gick över 20 personer i Växjö Lakers styrelse. Eftersom det inte på långa vägar är hållbart att driva en klubb under sådana premisser slog baksmällan till i början av 2008 då syret följaktligen var helt slut.
Även en popklubb – eller rättare sagt: i synnerhet en popklubb – måste sträva efter en styrelse med ledamöter som brinner och inget hellre vill än att sitta länge på sina poster. Annars faller viktiga saker mellan stolarna – igen, igen och igen. Utan en styrelse med koll är klubben rökt. Därför: bemöda er om att hitta rätt gubbar. Och hur gör man det? Jo, genom att hitta rätt man på rätt plats.
Det som förvånar mig är hur många som glömmer bort en av de absolut nyckelpositionerna i en förening.
Valberedningen, alltså.
 En bra valberedning är som balsam för klubbens själ, en dålig valberedning är som rök för ögonen. Att en latmask med dåligt kontaktnät råkar väljas till valberedningsordförande under ett glest besatt årsmöte kan vara bland det värsta som kan hända en idrottsklubb.
Man kan aldrig vara nog försiktig i valet av dem som ska välja.

tisdag 10 april 2012

Den avskyvärde Per Bäckman


Jag minns hur jag avskydde Per Bäckman. Minns hur jag hatade hans och Pirros Helan och Halvan-töntiga high fives i båset efter varje mål. Minns hur Sedinarnas framfart fick mig att vilja kasta upp middagen jag nyss tryckt i mig. Minns att jag önskade Modo och alla kassa partiska domare allt ont.
Jag ville till varje pris vinna, ville till varje pris hitta den lilla vassa sten som kunde läggas i Davidsslungan och krossa den store Goliat i glipan mellan ögonen på pansarskölden. Trots att varje domslut i hela matchserien gick emot oss och trots att Modo hade ett enormt flyt lyckades vi vinna. Scenen när Ove Molin skickar in 4–2:an i tom bur är ett av mitt livs skönaste hockeyögonblick.

Objektiv inledning på det här inlägget?
Knastertorrt, trovärdigt och befriat från känslor?
Knappast. I april 1999, vid 26 års ålder, gjorde jag det märkliga valet att släppa lös de fanatiska och destruktiva supporterkrafterna i mig. Jag hade annars, under en treårsperiod som anställd journalist, lärt mig hur vi som yrkeskår uppträder under matcher.
Neutralt.
Professionellt.
Inga visade känslor.

Det är märkligt det här med supporterkultur. Utåt sett fullkomligt jordnära människor genomgår ett par kvällar i veckan en metamorfos av så hög Jekyll/Hyde-grad att det för en oinvigd är omöjligt att greppa och rentav framstår som skrämmande. 
Jag har genom åren i hockeyns tjänst träffat personer som gjort mig rädd. Fått hotsamtal från typer som jag inte direkt skulle välja att fira kräftskiva med. Blivit utsatt för saker jag inte vill nämna här (eftersom jag inte tänker trigga någon ytterligare idiot att genomföra det på nytt). Blivit så sågad, antastad och så verbalt nedsablad att jag egentligen borde lämna in anmälningar och driva case på löpande band.

Anledningen till att jag aldrig skulle få för mig att göra en polisanmälan för hot eller förtal är enkel: det skulle kunna varit jag som hotade mig själv. Det svarta supporterrummet inom mig – i vilket det bara finns plats för ett lag från Gästrikland – har genom eget exempel lärt mig hur en reptilhjärna fungerar. Det finns nämligen inga gränser för vad för sorts ont och för hur hemska tankar man i slutspelsstridens hetta kan dikta upp. Men vägen mellan tankar och fysisk handling är försedd med en enorm vägspärr. En spärr dit bara de riktigt sjuka människorna slingrar sig igenom. Därför vilar jag trygg, förvissad om att både jag och min familj kan sova helt lugnt om nätterna. För 100 procent av supportrarna som hotat, förtalat och smädat mig har tack och lov stannat vid en tanke, om än i adrenalinstinn affekt. När det kommer till allvar är de oftast lika mesiga som min kritvita jack russel Matilda, som kan skälla på allt men som aldrig skulle våga gå i strid ens med en kattunge.

Å ena sidan ligger vanligt svenskt supporterskap ganska nära både rasism, nazism, fascism eller vilken valfri negativ ism du vill. Invektiven som skriks under matcher är ofta ögonbrynshöjande, där utseende, kroppsdelar, etnicitet och börd används som vidriga slagträn på läktarna. Logiken som används kan, drastiskt uttryckt, avkodas till faktorer som utlöser inbördeskrig, eftersom man förhärligar sin lilla grupp, sin ”ras” och fördummar och fördömer den andra gruppen eller ”rasen” – trots att båda grupperna har ALLT utom klubbtillhörigheten gemensamt. För supportergrupperingar existerar inga 50/50-situationer, ni vet moment på isen där det behövs tre slow motion-sekvenser från fyra olika kameravinklar för att avgöra om pucken är inne eller om en tackling är regelvidrig. Hos supportrar finns bara 100/0-situationer, vilket i sig är tragikomiskt.

Å andra sidan tror jag att aggressionerna som hockeysupportrar får utlopp för gör att många brott förblir obegångna. Man väljer hockeyarenan för att tömma sig på sin ackumulerade vrede efter en tung arbetsvecka. Man dras med i euforin efter en seger. Man svetsas ihop som grupp och blir mindre benägen att ta till våld.
Som en mellanstadierektor förklarade för mig en gång på min fråga varför eleverna hade massage på schemat:
– Har du fått massage av din kamrat är risken väldigt liten att du sedan vill börja slåss med honom eller henne.

Under de snart 13 år som passerat sedan Oves puck i öppet nät har jag levt ett mycket tillbakadraget supporterliv. Jag har inte brytt mig nämnvärt eftersom det bara är guld som räknas för mig. Ekonomin har varit under isen, organisationen var länge ålderdomlig och vad Brynäs lag beträffar – ja, då har man vetat att om det mot förmodan blir slutspel då står HV 71 eller Färjestad där och slår tillbaka skoningslöst och utan nåd. Det har varit som att hålla på Florida Panthers ungefär – lugnt, stilla och med ett hopp som bara marginellt överstiger hoppet om att precis skrapa fram tre millar på en trisslott.

Jag minns när jag träffade Tommy Jonsson i finska Espoo i augusti. Jag frågade honom hur han tänkte formera trupperna (jag fiskade desperat efter en förändring efter Czarneckis tråkhockey) och fick ett som jag trodde standardiserat svar:
– Du kommer att märka att Brynäs är aggressivare i år.
Aggressivare? Kunde han inte komma på något bättre, tänkte jag. När Växjö Lakers timmarna senare träningsslog Brynäs med 2–1 efter en genomruttet tråkig insats av de svarta stärktes heller inte Jonssons aktier i mina ögon.
Men när samme man veckorna senare är ett av få lysande undantag från floskelträffen på Hovet – där andra tränare turas om att vara lika underhållande som telefonkatalogen – och pratar GULD började jag tänka om. Maybe this is the man…
När jag sedan såg Jonssons skapelse äntra elitseriearenorna och stundtals checka sönder motståndarna och likt ett brasilianskt fotbollslag av 1982 års märke lattja sig fram till mål genom extrem teknisk skicklighet – ja, då började jag känna att det kanske kan bli en riktigt kul säsong till slut.

Nu sitter jag här, med mitt inneboende supportermonster utsläppt sedan en tid tillbaka, och bara hatar domarkåren, Forsberg, Klockare, Goren, Ericsson och hela Six Finger Town – samma personer och samma lag som jag beundrat fram tills nu.
I kväll börjar det.
Och jag säger som Patrick Swayze – världens genom tiderna snyggaste man – i rollen som Youngblood-parhästen Derek Sutton:
– Fucking love it! 

fredag 6 april 2012

Mårts piskar en död häst


Ända sedan urminnes hockeytider, då elitserien ännu var ung, har det svenska seriesystemet engagerat och berört. Likt partipolitiken har det alltid funnits olika uppfattningar om dess för- och nackdelar; det har kastats fram det ena förslaget efter det andra som sedan hyllats och ratats. 
Precis som det parlamentariska Sverige i många mandatperioder totadominerades av Socialdemokraterna utarbetade salig Evald Carlsson ut den modell som under många herrans år skulle bli allenarådande i svensk ishockey. När modellen justerats och satt sig såg den ut så här:

• Tolv lag i elitserien.
• Fyra division 1-serier med tio lag i varje väderstreck.
• Efter 22 grundomgångar (18 för division 1) fick de två sämsta i elitserien göra de två bästa från varje division 1-serie sällskap i allsvenskan.
• SM-guldet gjordes upp av de fyra bäst placerade lagen, som bildade semifinalpar.
• En hel buffé med vägar att gå upp i elitserien stod till buds, med playoffdjungler, direktkval och en slutlig fyralagsserie.

I en perfekt värld fungerar både socialdemokratin och Evald Carlssons seriesystem. Med precis som socialdemokratin sakta mer säkert har moderniserats och successivt tappat järngreppet om makten över Svea Rike tvingades till slut Evald Carlsson-modellen finna sig i ett bli kraftfullt moderniserad.
Hade Hockeysverige sett exakt likadant ut i varje väderstreck hade modellen fungerat rent sportsligt. Det gjorde den nu inte. I väster och öster, där bredden var minst sagt klen, glassade vissa lag sig vidare till allsvenskan år efter år (Mora, Örebro, Huddinge) medan man i norr och söder utkämpade stenhårda inbördes bataljer för att över huvud taget vara med i toppracet. 

I elitserien blev det alltmer skräckfyllt och ångestladdat att tänka sig en plats i helvetet efter jul och man längtade efter arbetsro. När storheter som Färjestad och Västra Frölunda varit nere i Dantes inferno och vänt började det snart lobbas för förändring. Sist men inte minst, ungefär som i politiken, knackade kapitalet på serieomläggarnas dörr och sa:
– Hörni, vi vill inte riskera att ramla ur elitserien vid jul. Tvärtom, vi vill kunna skapa en plattform där vi kan satsa pengar och utveckla elitverksamheten.

Efter ytterligare seriereformer har vi mejslat fram det utseende på seriepyramiden som regerar i dag. Likväl händer det att frågan om en utökning av elitserien förs på tal.
I september 2011 hasplade Pär Mårts, av alla kloka människor, ur sig följande:
– Jag vurmar för ännu fler lag i elitserien.
I samband med Djurgårdens nyliga uttåg ur elitserien har jag också sett att frågan om 14 lag i elitserien åter nått vattenytan i form av rundringningar och utfrågningar.
Vad Mårts och journalisterna gör här – med sina utspel och enkäter – är egentligen detsamma som att piska en död häst. Frågan om 14 lag i elitserien är nämligen så gott som utraderad från agendan.

Varför är frågan död? Jo, den huvudsakliga anledningen är denna: varken bland Hockeyligans eller Hockeyallsvenskans aktiebolag finns en vilja, vare sig dold eller uttalad, att öka antalet lag i elitserien. Det finns visserligen enstaka lag i allsvenskan (Leksand och Malmö) som gärna ser en expansion och det finns ett fåtal elitserieklubbar (Växjö, Brynäs) som förmodat ogenomtänkt också gör tummen upp. Men någon majoritet för en ökning finns inte på kartan.
Inte konstigt med det.
Det system vi nu har är nämligen det hittills mest perfekta och geniala vi sett.
Med Elitserien och Hockeyallsvenskan i dess nuvarande form har vi äntligen skapat två riktiga proffsligor i Sverige. Tillsammans utgör de två perfekta element som likt havet och floden dessutom möts i en mynning av rafflande och dramatiskt kvalseriespel. I stort sett varje år finns det ett allsvenskt lag som bevisar sig värdiga ett avancemang.

Vad skulle elitseriens klubbar, varav ett flertal i detta nu dras med alarmerande ekonomiska problem, ha att vinna på två ytterligare lag i en liga i en värld där det viktigaste är siffror, vinster och eget kapital? Upp med en hand alla ni elitserieklubbar som självmant kan tänka er fyra miljoner spänn mindre i tv-pengar – varje år!
Och vad skulle Hockeyallsvenskan som helhet vinna på att de två största dragplåstren och publikmagneterna försvinner? Ingenting. Hockeyallsvenskans sista lilla skönhetsoperation – när man avlägsnade de vanprydande lag 15 och 16 från kroppen – skulle i så fall vara verkningslös och vi skulle riskera att ånyo få ett par hopplösa slagpåsar i serien. Och vad skulle Viasat säga – en inte helt obetydlig ekonomisk aktör i sammanhanget?

Jag är – och det kan tyckas paradoxalt i sammanhanget – av den åsikten att elitserien håller på att gräva sin egen grav. Jag ser ett nytt fotbollsallsvenskan i vardande om ingenting görs.
Men.
Notera: mina farhågor om elitserien har ingenting med utformningen av seriepyramiden att göra. Formen är perfekt som den är. Frågan är vad du fyller den med. Väljer du att fylla formen med sockerkakssmet gjord på ruttna ägg kan du inte räkna med att folk tycker att slutresultatet smakar bra. Du kan också vara ganska säker på att besökarna tröttnar på dig och till sist väljer att inte återvända.

Där har vi elitseriens problem i dag. Det spelas en allt som oftast genomruttet taktiskt vingklippt ishockey som bokstavligt talat inte gör någon glad. Grundserien har blivit serien där man går in för att inte förlora istället för att gå för seger. Därför ser man ibland fem spelare i samma lag som åker baklänges i mittzon. Vi har i vinter sett lag som i andra perioden gått in för att bevaka 1–0-ledningar inför ögonen på folk som pröjsat över 300 spänn för sin show.
Hallå – ni kan inte sälja kattguld i juvelerarbutiker hur länge som helst. Till slut vänder kunderna i dörren.
Ponera vad som hänt om Bruce Springsteen sejfat sig igenom sina konserter och bara nöjt sig med lite mellanspel efter två, tre låtar?

Elitserien kan fortfarande rädda sig själv från sin förestående död, men då krävs mod. Mod från hela tränarkåren, inte bara ett par tre enskilda tränare. Titta bara på vad som händer när man går från ”inte förlora” till ”måste vinna”: ni ser det var och varannan dag när Brynäs, Skellefteå och AIK bjuder upp till en slutspelsdans som är värd varenda betalad krona.
Elitseriens lag kan om de vill – flera kvällar i veckan. Det är således inte seriesystemet det är fel på, utan de taktiska direktiven. Anordna en akut tränarkonferens snarast, predika bot och bättring och samarbeta i enhet for the benefit of the game, som NHL:s framgångarika mantra lyder.

Kort sagt: ödsla inte tid på att piska döda hästar. Skärp er istället!

torsdag 5 april 2012

Går Karlskrona HK i fällan?


Sent på onsdagskvällen stod det klart. Karlskrona får beviljat medlemskap i exklusiva Hockeyallsvenskan AB. Klubbens enorma ansträngningar under den senaste femårsperioden hade äntligen burit frukt. För motståndarna i Gärdehovs ishall var läget det rakt motsatta: Sundsvall åker ur, och den här gången kan sannolikt ingenting rädda klubben kvar i ligan.
Karlskrona och Sundsvall är två lag vars supportrar haft eller har haft en ansträngd relation till mig, eller åtminstone till det jag skriver. Det är logiskt. Sanningen smärtar nämligen.

Det är på egen risk du i fallet Sundsvall påpekar att klubben är en skam för allsvenskan på grund av de löjligt många korttids- och långtidslån de gjort med elitseriens klubbar enbart på grund av att de egentligen inte har en ekonomi som platsar i allsvenskan. Detta skrev jag om i slutet av september, och det händer fortfarande att det trillar in så kallade hatmejl i min inkorg från ännu upprörda Sundsvallsfans.
Det är också på helt egen risk du brutalt påpekar vilka usla och huvudlösa lagbyggen som skett nere i Karlskrona fram till dess att klubben – mitt under denna pågående säsong – värvat in det som till slut blev tungan på vågen: spelare med omfattande erfarenhet av allsvenskt spel och kvalspel. Den naivitet och det strutsbeteende som länge (och till viss del fortfarande) präglade KHK:s organisation är något inte bara jag utan många andra poängterat.

Att många av klubbens supportrar tycks drivna av ett perverst beteende att dyka upp som forumtroll på diverse hockeysajter (läs: främst hockeysverige.se) och ohämmat framhålla sin klubbs förträfflighet är däremot en naturlig ingrediens hos ett poplag under uppbyggnad. Det är lyckligtvis ett beteende i allt väsentligt minskar med åren.
Hur som helst.
• Stort grattis till Karlskrona – ni är mer än värda platsen i allsvenskan.
• Sorry Sundsvall – but you had it coming.

Vad kommer att hända nu?
Hur kommer en ”superallsvenska” med Djurgården och Karlskrona som nya beståndsdelar att se ut?
Svårt att säga, så klart. Ingen vet.
Vad jag med säkerhet vet och känner till och vågar påstå är följande:
Karlskrona Hockeyklubb kommer att hamna i större problem än vad de räknat med.
Frågan är inte om de drabbas av problem utan hur de hanterar problemen.
Hur jag vet detta?

Enkelt. Alla som studerat föregångarna Halmstad Hammers och Växjö Lakers vet vad som nu väntar nere i örlogsstaden. För precis som det i förstone vilar en magnetisk fascination och fullkomligt sanslös tjusning i en satsning som Karlskronas är det till syvende och sist andra faktorer som dyker upp för att stjälpa hela bygget.
Halmstad Hammers väg från den popcornsheta vaggan till den mindre glamorösa graven studerade jag på håll. Växjö Lakers mytomani och galenskaper fram till våren 2008 hade jag det tveksamma nöjet att granska på spottavstånd.
Mekanismerna i de båda klubbarna var identiska. Trots att läget var allvarligt men inte stabilt vägrade ledningen in i det sista att erkänna hur illa det var. Att en sista gång putsa på sitt fina poplokala rykte tycktes viktigare än att aktivt starta hjärt/lung-räddning.

Hur lex Halmstad och lex Växjö kunde uppstå?
Låt mig ta en enkel bild från mitt eget golfspelande för att illustrera.
Jag började spela golf för snart tio år sedan. Bakom mig hade jag ett liv, kantat av idrott, och en hyfsad bollkänsla i kroppen.
Jag startade på handicap 36.
Mitt mål var 18 och min storslagna fåfänga dröm var att en gång bli singelhandicapare. Till min stora förvåning gick det till en början nästan löjligt enkelt. Jag älskade golf, spelade hur mycket som helst och förutsättningarna – med en massa extraslag på varje runda – gjorde att jag firade stora triumfer i poängprotokollet. Handicapet sjönk som ett mete i Helgasjön och redan efter första sommaren hade jag under 15 i handicap.

Sedan blev det tuffare, men trenden var tydlig: jag fortsatte att kapa slag och slipa ner handicapet ytterligare. Det tog några år och ett antal misslyckade försök, men slutligen skedde det magiska. En majförmiddag 2007 gick jag mitt livs rond, 77 slag hemma på Alvesta GK, och sopade till handicapsiffran så mycket att jag läste 9,8 i golfterminalen när jag tryckte på Enter.
Min lycka var gjord.
Nu hade jag äntligen blivit singelhandicapare.
Det där var 2007.
Nu är det 2012 och snart dags att motvilligt börja svinga lite igen.
Jag står nämligen kvar på mina 9,8 i handicap.

Översatt till hockeyn betyder bilden av mitt patetiska golfspelande följande:
Jag är övertygad om att varje seriös hockeyklubb på division 4-nivå som bestämmer sig för att gå upp några hack i seriesystemen lätt också klarar av att göra det. Så märkvärdig är inte konkurrensen i hockeysverige.
Både Halmstad Hammers, Växjö Lakers och Karlskrona startade i lägsta serien (Lakers första match i seriesammanhang var för övrigt mot just Hammers) och tuffade uppåt ganska snart.
För enkelhetens skull kan vi säga att de startade på handicap 36.
Genom att vara överlägsna och vinna med tvåsiffrigt skapade de en känsla av att vara någonting och ett hopp om att snabbt kunna raketa sig uppåt i hierarkin. Folk i svältfödda hockeystäder lockas av någon outgrundlig anledning av resultatet mer än av serietillhörigheten. På så sätt lyckades man både i Halmstad, Växjö och Karlskrona dra fulla hus trots ett lag som bara råkade vara överkvalificerat för den låga nivå de just då tillhörde.
Sedan rullar det på. Laget fortsätter att sänka handicapet ytterligare. Precis som jag själv är ett bevis på att alla personer med bara något mer än genomsnittlig bollkänsla kan bli singelhandicapare om de bara satsar på det är dessa tre städer ett bevis på att det går att nå allsvenskan trots att den långtgående hockeytraditionen saknas.

Det är sedan resan blir jobbig.
Det är därefter problemen kommer.
Själv tyckte jag paradoxalt nog att golfspelandet blev tråkigare ju bättre jag själv blev. Det kunde gå månader och år mellan sänkningarna för att till sist utveckla sig till ett läge där jag stampade på samma ruta år ut och år in. För att fortsätta att utvecklas måste jag börja träna, träna, träna. Förändra. Underkasta mig ett annat sätt att hantera min golf på. Det var jag inte beredd att göra eftersom jag är ganska bekväm av mig.
Samma sak med hockeyklubbarna.
Både i Halmstad och i Växjö minskade publiksiffrorna den dag deras flaggskepp äntligen seglat hela vägen till den allsvenska stranden.
– Va, vinner dom inte med tvåsiffrigt länge? Äh, då stannar jag hemma, resonerade folk.

Publiken tycktes vägra inse att deras lag inte alltid ligger och slåss i toppen. Och att se ett tidigare framgångsrikt lag som kämpar för sin överlevnad, och dessutom till ett högre biljettpris, fick motgångssupportrarna att lägga sig på soffan och klicka fram resultatet på text-tv, om ens det.
I Växjö löste man problemet kortsiktigt genom svindyra fixstjärnevärvningar (Shjon Podein). I Halmstad förblev problemen olösta trots att det pungades ut med massor av stålar.
I förlängningen använde klubbarna sig av en ekvation som för att gå ut måste ta vägen via kronofogden. Betalningsanmärkningarna hopade sig. Skatteskulder. Leveratörsskulder.
Ingen, vare sig i Halmstad eller Växjö, erkände hur illa det var.

Till slut brakade allt samman i Halmstad, som in i det sista mörkade sanningen. Lipsillar i lokalpressen gav Halmstad kommun skulden för gravsättningen, eftersom kommunen inte ställde upp med 700 000 kronor i lån, vilket påstods skulle ha räddat hela Hammers.
Sanningen upptäcktes först när konkursboet var klart: Hammers gick i graven med fem miljoner kronor i skulder.
Samma sak i Växjö. En sanningskommission fick tillsättas för att bringa ordning ur kaos. Där framgick att Växjö Lakers – trots redovisade plussiffror – gått med cirka 800 000 kronor back per år under perioden 2004-2008. Ingen vet i dag exakt hur stora klubbens skulder var.
Växjö räddades genom en extraordinär insats, där supportrar tog stödlån och den man som en gång startade Växjö Lakers ledde en synnerligen framgångsrik räddningsaktion. Ett bolag gick i graven, ett nytt bildades och Lakers fick elitlicens. Det sägs rentav att flera utpekade tidigare ansvariga tvingades ta banklån för att reparera det de ställt till.
Det har sina sidor att vara popklubb, men här ligger två konkreta case som Karlskona nu helt gratis kan dra lärdom av.
Frågan är: kommer de göra det – eller går de i samma fälla?

onsdag 4 april 2012

Rögles bragd saknar motstycke


Klockan var några minuter efter halv åtta på kvällen. Det var den 3 mars 2012, jag summerade första perioden i Sunnerbohov och tänkte för mig själv:
– Jag har inte sett ett sämre Rögle sedan Hannu Niemis tid i klubben 1996.
Trots att Jonas Fransson tavlat in 1–0 till Troja redan efter en minut var det sedan Röglemålisen i ensamt majestät som förhindrade att matchen var avgjord redan efter en tredjedels spel. Troja hade försökt arkebusera Fransson med 21 skott och en ledning med bara ett mål kändes…märkligt.
Märkligt var även att AIA – en av landets bästa och mest trogna klackar – bara fanns representerat i form av en spillra, knappt en halv busslast.

Sedan hände något ännu märkligare. Matchen bytte skepnad, egentligen utan att Rögle spelade bättre. En studspuck här, en markeringsmiss där, en enstaka bra soloprestation där. Sedan hade Rögle vänt matchen till slutliga 6–3 och vi var många som hade svårt att greppa hur det hela gått till.
Trots segern och trots att AIA:s spillra fick sista ordet stod en sak skriven i sten: Rögle Bandyklubb var ett lag med stora brister.
Mot den bakgrunden är det som nu hänt direkt ofattbart. På mindre än två månader har Rögle Bandyklubb lyckats genomgå en metamorfos som saknar motstycke i svensk klubblagshistoria.

När gamla hockeybragder ska plockas fram ur de dammiga minnenas arkiv hamnar alltid det som i folkmun fick namnet Vilda Väsby överst. Än i dag älskar skribenter att frossa i när detta amatörgäng lyckades vandra den smala vägen och trots alla vägspärrar slinka igenom systemet och nå elitseriens vattenyta.
En skräll?
Javisst.
En bragd.
Okej.

Men: det Rögle BK gjorde i år gör att vi kan lägga Vilda Väsby till handlingarna eller åtminstone tala lite tystare om det. På samma sätt som vi i och med Rönnbergs Boys VM-guld nu slipper höra de skivhackande storiesarna om det ”legendariska” JVM-laget från 1981 (vet någon som bara är måttligt hockeyintresserad ens vad vi pratar om här?) tjatas varje jul kommer vi nu förhoppningsvis inte tvingas läsa så mycket om vad som hände i Vilunda för 25 år sedan på ”halv-amatörhockeyns” tid.

Mellan den 4 mars – då Alexander Johansson avgjorde förkvalsserien i sudden i och mot Oskarshamn – till dess att Eric Himelfarb sänkte Örebro och fullbordade verket i går lirade Rögle 15 matcher på 31 dagar. Att i princip spela match varannan dag i en månad är i sig inte märkvärdigt. Tvärtom är det vardag för vilket slutspelslag som helst som är med och gör upp om medaljerna. Men i ett klassiskt grundspel/slutspel är förutsättningarna hyfsat lika för alla lag, vilket gör att alla är ungefär lika trötta och har ungefärligt likartade skavanker fördelade i gänget. Att däremot komma som sjätte och sista lag till en ny serie med sex blåmärkesmatcher i färskt minne ska med all tillgänglig logik innebära soppatorsk, både fysiskt och mentalt.

Rögle gick inte bara igenom en sjukligt tuff förkvalsserie (med två moraliskt tunga torskar mot Malmö) bestående av sextett totala energitömningar. Klubben hade otroligt nog en förmåga att skapa ny energi, inte bara inledningsvis i elitseriekvalet utan en energi som räckte hela resan fram till slutmålet.
Med sin prestation har Rögle visat att allt fortfarande är möjligt och att hockeyns serieupplägg fortfarande saknar dramaturgiskt motstycke i svensk lagidrott.
Alla mynt har två sidor.
Det är sällan vi hör talas om baksidan av Vilda Väsby-myntet, nämligen att klubben erövrade tre poäng på 22 matcher och för evigt är en skamfläck i elitseriens historia.

Rögles baksida kommer att bli en helt annan. Bandyklubben kommer inte att göra bort sig i elitserien: kunnandet och traditionen finns, ungdomen formligen blomstrar och badar i JSM-medaljer och baggen Dan Tangnes har seglat upp som ett av de mest intressanta tränarnamnen i svensk hockey.
Jag är däremot övertygad om att det krävdes något alldeles extra för att få en hel grupp av sönderslitna spelare att uthärda ytterligare lite tid, täcka något extra skott, gå in i en sista närkamp innan semestern och barmarken tar vid.
Jag är övertygad om att detta extra bränsle i tanken stavades Björn Hellqvist.

Så grattis Rögle!
Det ska bli kul att se er i elitserien till hösten.