Den avskyvärde Per Bäckman

Jag minns hur jag avskydde Per Bäckman. Minns hur jag hatade hans och Pirros Helan och Halvan-töntiga high fives i båset efter varje mål. Minns hur Sedinarnas framfart fick mig att vilja kasta upp middagen jag nyss tryckt i mig. Minns att jag önskade Modo och alla kassa partiska domare allt ont.

Jag ville till varje pris vinna, ville till varje pris hitta den lilla vassa sten som kunde läggas i Davidsslungan och krossa den store Goliat i glipan mellan ögonen på pansarskölden. Trots att varje domslut i hela matchserien gick emot oss och trots att Modo hade ett enormt flyt lyckades vi vinna. Scenen när Ove Molin skickar in 4–2:an i tom bur är ett av mitt livs skönaste hockeyögonblick.

Objektiv inledning på det här inlägget?

Knastertorrt, trovärdigt och befriat från känslor?

Knappast. I april 1999, vid 26 års ålder, gjorde jag det märkliga valet att släppa lös de fanatiska och destruktiva supporterkrafterna i mig. Jag hade annars, under en treårsperiod som anställd journalist, lärt mig hur vi som yrkeskår uppträder under matcher.

Neutralt.

Professionellt.

Inga visade känslor.

Det är märkligt det här med supporterkultur. Utåt sett fullkomligt jordnära människor genomgår ett par kvällar i veckan en metamorfos av så hög Jekyll/Hyde-grad att det för en oinvigd är omöjligt att greppa och rentav framstår som skrämmande. 

Jag har genom åren i hockeyns tjänst träffat personer som gjort mig rädd. Fått hotsamtal från typer som jag inte direkt skulle välja att fira kräftskiva med. Blivit utsatt för saker jag inte vill nämna här (eftersom jag inte tänker trigga någon ytterligare idiot att genomföra det på nytt). Blivit så sågad, antastad och så verbalt nedsablad att jag egentligen borde lämna in anmälningar och driva case på löpande band.

Anledningen till att jag aldrig skulle få för mig att göra en polisanmälan för hot eller förtal är enkel: det skulle kunna varit jag som hotade mig själv. Det svarta supporterrummet inom mig – i vilket det bara finns plats för ett lag från Gästrikland – har genom eget exempel lärt mig hur en reptilhjärna fungerar. Det finns nämligen inga gränser för vad för sorts ont och för hur hemska tankar man i slutspelsstridens hetta kan dikta upp. Men vägen mellan tankar och fysisk handling är försedd med en enorm vägspärr. En spärr dit bara de riktigt sjuka människorna slingrar sig igenom. Därför vilar jag trygg, förvissad om att både jag och min familj kan sova helt lugnt om nätterna. För 100 procent av supportrarna som hotat, förtalat och smädat mig har tack och lov stannat vid en tanke, om än i adrenalinstinn affekt. När det kommer till allvar är de oftast lika mesiga som min kritvita jack russel Matilda, som kan skälla på allt men som aldrig skulle våga gå i strid ens med en kattunge.

Å ena sidan ligger vanligt svenskt supporterskap ganska nära både rasism, nazism, fascism eller vilken valfri negativ ism du vill. Invektiven som skriks under matcher är ofta ögonbrynshöjande, där utseende, kroppsdelar, etnicitet och börd används som vidriga slagträn på läktarna. Logiken som används kan, drastiskt uttryckt, avkodas till faktorer som utlöser inbördeskrig, eftersom man förhärligar sin lilla grupp, sin ”ras” och fördummar och fördömer den andra gruppen eller ”rasen” – trots att båda grupperna har ALLT utom klubbtillhörigheten gemensamt. För supportergrupperingar existerar inga 50/50-situationer, ni vet moment på isen där det behövs tre slow motion-sekvenser från fyra olika kameravinklar för att avgöra om pucken är inne eller om en tackling är regelvidrig. Hos supportrar finns bara 100/0-situationer, vilket i sig är tragikomiskt.

Å andra sidan tror jag att aggressionerna som hockeysupportrar får utlopp för gör att många brott förblir obegångna. Man väljer hockeyarenan för att tömma sig på sin ackumulerade vrede efter en tung arbetsvecka. Man dras med i euforin efter en seger. Man svetsas ihop som grupp och blir mindre benägen att ta till våld.

Som en mellanstadierektor förklarade för mig en gång på min fråga varför eleverna hade massage på schemat:
– Har du fått massage av din kamrat är risken väldigt liten att du sedan vill börja slåss med honom eller henne.

Under de snart 13 år som passerat sedan Oves puck i öppet nät har jag levt ett mycket tillbakadraget supporterliv. Jag har inte brytt mig nämnvärt eftersom det bara är guld som räknas för mig. Ekonomin har varit under isen, organisationen var länge ålderdomlig och vad Brynäs lag beträffar – ja, då har man vetat att om det mot förmodan blir slutspel då står HV 71 eller Färjestad där och slår tillbaka skoningslöst och utan nåd. Det har varit som att hålla på Florida Panthers ungefär – lugnt, stilla och med ett hopp som bara marginellt överstiger hoppet om att precis skrapa fram tre millar på en trisslott.

Jag minns när jag träffade Tommy Jonsson i finska Espoo i augusti. Jag frågade honom hur han tänkte formera trupperna (jag fiskade desperat efter en förändring efter Czarneckis tråkhockey) och fick ett som jag trodde standardiserat svar:
– Du kommer att märka att Brynäs är aggressivare i år.
Aggressivare? Kunde han inte komma på något bättre, tänkte jag. När Växjö Lakers timmarna senare träningsslog Brynäs med 2–1 efter en genomruttet tråkig insats av de svarta stärktes heller inte Jonssons aktier i mina ögon.

Men när samme man veckorna senare är ett av få lysande undantag från floskelträffen på Hovet – där andra tränare turas om att vara lika underhållande som telefonkatalogen – och pratar GULD började jag tänka om. Maybe this is the man…

När jag sedan såg Jonssons skapelse äntra elitseriearenorna och stundtals checka sönder motståndarna och likt ett brasilianskt fotbollslag av 1982 års märke lattja sig fram till mål genom extrem teknisk skicklighet – ja, då började jag känna att det kanske kan bli en riktigt kul säsong till slut.

Nu sitter jag här, med mitt inneboende supportermonster utsläppt sedan en tid tillbaka, och bara hatar domarkåren, Forsberg, Klockare, Goren, Ericsson och hela Six Finger Town – samma personer och samma lag som jag beundrat fram tills nu.

I kväll börjar det.

Och jag säger som Patrick Swayze – världens genom tiderna snyggaste man – i rollen som Youngblood-parhästen Derek Sutton:
– Fucking love it!