Halsdukar, slipsar och rödhökar

I golf brukar man tala om förhållandet 80-20, vilket avkodat betyder att 80 procent av medlemmarna i en klubb står för 20 procent av antalet spelade rundor. Omvänt fungerar det följaktligen så att en femtedel av medlemsmatrikeln lägger beslag på 80 procent av beläggningen på banan/banorna.

Alla vet följande: om alla skulle resonerat på samma sätt som den lilla femtedelen skulle verksamheten inte gå runt. Trängseln på banorna skulle bli olidlig och till sist mynnat ut i en medlemsflykt av värsta märke med ekonomisk kris som omedelbar konsekvens.

Tvärtom är golfens krassa verklighet den att fyra femtedelar sällangolfare i praktiken sponsrar de 20 procenten tokspelande svingare på banan. Den som nyttjar banan vid blott två tillfällen om året betalar generellt sett samma medlemsavgift som den som lirar två gånger om dagen.

Det är ett snett och orättvist utformat system som bygger på lojalitet hos dem som frivilligt bakar en i sammanhanget alldeles för stor kaka till klubben varje år. Det är de sällanspelande medlemmarnas allmosor som möjliggör för den lilla femtedelen att traska runt på nyklippta greener och landa i bunkrar fyllda av vit fin sand varje dag. Detta har alla vetat om i alla tider. Ändå är det få som kastar en tanke på den jättelika majoriteten som år efter år väljer att pröjsa sina dyra avgifter, trots att deras investering är så usel att den omvandlat till greenfee motsvarar kanske 1000 kronor per runda. De bara finns där, som en osynlig kassako i cyberrymden, till glädje för klubbens hårt ansatta kassörer när medlemsavgiften tickar in på kontot.

Det fungerar på ungefär samma sätt inom hockeyn. Det finns en i sammanhanget ganska liten skara som lägger beslag på sitt efterlängtade säsongskort och inte ens under pistolhot skulle välja att missa någon match. De betalar vad det kostar, inte ett öre mer, och sedan förväntar de sig att bjudas på toppunderhållning och klagar när den sedan uteblir.

Vi brukar ofta tala om publiken som den sjätte utespelaren och om hur viktigt det är med en fungerande hejaklack. Att se ett hav av människor försedda med klubbens souvenirhalsdukar är något odelat positivt.

Men hur ser vi på slipsarna – det fina folket med säsongkort på de läckraste platserna i arenan som glider in i sina kostymer och sitter i sina loger om sipprar på någon dyr dryck? Jo, det ses inte sällan med stort förakt på dessa läktarstekare. Har dessa glidare ens på en hockeyarena att göra? 

Vad folk inte alltid tänker på är att slipsarna i själva verket motsvarar de 80 procenten golfare. Det är de windsorknutna slipsarna, inte de slarvigt hängda supporterhalsdukarna, som gör de stora elitsatsningarna möjliga. Ändå betraktas slipsarna ofta som någonting katten släpat in. Jag vet, jag har själv skämtat en del om slipsarnas intåg på arenorna genom åren.

Supporterspelaren och diverse insamlingar i all ära. Till vem är det vd och sportchef vänder sig när laget haltar i tabellen och det ska införskaffas så kallade externa nyförvärv? Slipsarna, naturligtvis. Bakom lyckta dörrar görs sedan hemliga överenskommelser och ytterligare pengar pumpas in, pengar som går utanför den ordinarie budgeten. Utan tanke på officiell motprestation (när hörde du en klubbs speaker namnge och tacka en sponsor i samband med presentationen av en krisvärvning senast?) är det de tunga företagsbossarna som öppnar lädret i en tid av motgång då halsdukarna sedan länge vrålar Avgå alla! och hotar att proteststanna hemma och gnälla framför teven.

Visst stämmer det att det är supportrarna som betalar spelarnas löner. Det är sant till viss del. Men de som ser till att de riktigt stora fiskarna kan hamna i håven är de som sorgfälligt också ser till att slipsen sitter som den ska framför spegeln varje morgon. Ändå hånas de för att de satsar kapital in i ett stort svart hål. Få personer har väl blivit så utskällda och hånade som Percy Nilsson och Mikael Fahlander, entreprenörerna som valde att inte sitta tyst och fint i båten utan gav hockeysverige varsitt långfinger.

Och vad händer nu när superslipsen Hugo Stenbeck satt svenskt rekord genom att lägga över 60 millar under en och samma säsong på Malmö Redhawks, detta inkompetensens svar på Sodom och Gomorra? Jo, då ska han jagas till världens ände.

Om jag fick i uppdrag att jaga någon kring Malmö Redhawks till världens ände hade Stenbeck hamnat långt ner på min lista. Väldigt långt ner. Så mycket vågar jag lova.

Fotnot: För er som vill läsa en exceptionell sammanfattning av det rent ekonomisk-tekniska i Malmösoppan rekommenderar jag med varm hand min gode vän Peter Sibners mästerliga analys på hockeysverige.se.