Vem vill bli frälst i ösregn?

En Twitterföljare undrade i går om mina tankar kring varför det inte existerar några Lakers, Hammers eller KHK på fotbollssidan. Han efterlyste rentav en krönika i ämnet. Om det här kan liknas vid en krönika vet jag inte men frågan tål åtminstone att diskuteras.

Huvudtes: Jag tror inte att det är möjligt att skapa en popkultur av Växjö- eller Karlskronasnitt inom svensk fotboll. Över huvud taget är det svårt för den sparkande sporten world wide att utanför de stora arenorna få till något som kan liknas vid en popkulturell stämning.

Anledningarna till att fotbollen för evigt kommer att vara akterseglad hockeyn i det avseendet är fem: fyra väggar och ett tak.

Vi har egentligen flera "popsagor" i svensk fotboll. Lag som likt Max Lundgrens fantastiska litterära skapelse Åshöjdens BK klättrat steg för steg på seriepyramidens trappa. Vi har nationella exempel i exempelvis Ljungskile och Café Opera. Vi har lokala i form av Rydaholm från den del av landet där jag själv lever och verkar.

Hade dessa fyra varit ishockeyklubbar kan jag lova att de skapat hysteri, lapp på luckan och blivit hett omskrivna. Jag är övertygad om att grabbnävarna med smörindränkta popcorn solkat ner de storsäljande supporterhalsdukarna hos en nyfrälst klack som skanderade till det taktfasta dunkadet av en trumslagares 90-minutersjobb.

Jag upprepar: anledningen till den uteblivna hysterin och mediala succén är fyra väggar och ett tak.

För att skapa skenbar magi krävs ingen svartkonst. Inte ens David Copperfield och Joe Labero utför mirakel. De är illusionister, precis som de hockeyklubbar är som med blixtar, dunder, hockey och popcorn mättar en andefattig och svältfödd folkmassa ett par gånger i veckan. Illusionistens styrka ligger i att blanda bort korten och få besökaren att tro att han ser något han egentligen inte ser. A och O för illusionisten är sin egen inneboende upptränade fingerfärdighet och den byggnad där han ger sina shower.

Rockgruppen Kent kan exempelvis med fördel lira på Stockholms Stadion och skapa skenbar magi åt sina fans, men du kommer aldrig att se Joe Labero hålla en av sina föreställningar där. Han kräver en intimare lokal, gärna en halvmörk teaterbyggnad, där folk fyller de behagligt vadderade stolarna och lätt kan hänga med och hänföras av de trick illusionisten visar upp.

Samma sak med hockeyn.

Häri ligger den avgörande skillnaden gentemot fotbollen: hockeyn kan med hyfsat billiga trick lura sin publik på ett sätt fotbollen aldrig kommer att vara i närheten av.

Om fotboll kan liknas vid Kristendomen som år efter år står stark bland de redan många frälsta är hockeyn mer åt det schamanistiska hållet, där man i en begränsad del av världen med trummans makt försöker skapa något övernaturligt.

 Det finns givetvis massor av fotbollslag världen över som skapar elektrisk stämning. Men knappast något (tyska Hoffenheim undantaget?) kan beskyllas för att vara något direkt poplag. Istället är det traditionen som styr.

Hockeyn däremot behöver endast två startverktyg i lådan för att fixa till en poppig grundplåt.
1) Ett för divisionstillhörigheten överkvalificerat lag.

2) En ishall, inte alltför rucklig.

Ovanstående räcker. Sedan är du i princip garanterad sportslig succé och skyddad mot regn. Allt som sedan återstår för att skapa resonans och suggestiv akustik i ladan är folket.

Kommer folket kommer rubrikerna.

Rubrikerna kramar en snöboll.
Snöbollen startar lavinen.

Potentiella ”popklubbar” inom fotbollens lingonserier kan ofta bara uppbringa en liten gräsplan utan läktare där vildsvin härjar på våren och sorkar tagit över stafettpinnen på sommaren. Det är tyvärr en omöjlighet att bedriva popverksamhet under sådana förhållanden. Det ibland förekommande alternativet – att hyra in sig på en större arena – faller på två saker: den höga hyreskostnaden och det faktum att arenan inte upplevs som intim. Och även om du får dit folkmassan: vilken oinvigd väljer att stå och bli frälst i ösregn när man kan käka popcorn under tak och underhållas av copperfield-wannabes?