måndag 18 juni 2012

Hamrén, Mårts, Tjesnokov och Wilander


Och så var vi där igen.
Först: Sverige ryker ut med ett brak i Globen – och stora delar av den församlade presskåren, professionella och självutnämnda experter plockar fram stora sågklingan. Den som lyssnade riktigt noggrant kunde till och med höra avlägsna Avgå Mårts-rop.
Som om vi kom till VM för att spela med en solid och feg defensiv med sarg ut som signum.
Som om vi kom till VM med inställningen att inte våga vinna – och därmed även våga förlora.
Så gott som alla hade gnisslat tänder vid blotta åsynen av Bengt-Åke Gustafsson. Nu stod de här, pekade finger åt Mårts och förklarade hur allt skulle gått till.

Fredagen den 15 juni händer samma skit igen.
Nu: Sverige väljer gasen framför bromsen i fotbolls-EM och skänker oss en extremt underhållande match mot England som dock förloras. Och snacka om att det var de berömda små marginalerna som avgjorde det hela. Det är Erik Hamréns första mästerskap som helt orutinerad förbundskapten. Ett mästerskap jag på förhand enbart betraktat som läropengar – både för Hamrén och spelarkollektivet. Vis av erfarenhet från EM 2000, som var Söderberg och Lagerbäcks första ängsliga framträdande på Stora Scenen, trodde jag verkligen inte på svenskt avancemang från gruppen.

Men mediaexperterna gör samma sak som hockeyexperterna gjort en månad tidigare. Ja, ännu värre: här är Hamrén plötsligt inte värd så mycket som en havererad ukrainsk kärnreaktor. Att de rubriksäljande nyhetjägarmurvlarna sågar Sverige är en sak. Men att även de största och kunnigaste elefanterna går till skoningslös attack mot Hamrén och nästan likt Nya Testamentets Salome kräver ett huvud på fat förvånar mig storligen. Erik Niva och Simon Bank är experter som vet mer om fotboll än jag vet om mig själv. Efter Englandsmatchen smulade de kaptenen sönder och samman vilket visar att även de – som normalt sett så briljant och sansat guidar oss genom fotbollens snåriga värld – ibland drabbas av för mycket personliga känslor när det kommer till landslagsanalyser.

Vad hade vi väntat oss?
Hade vi trott att gladfotboll är gratis?
Nej, säkert inte, men den aggressiva retoriken blottar en sanning om många svenska fotbollsjournalister: de tror verkligen att Sverige har ett landslag som kan vinna mästerskap. Det är denna befängda tanke som ligger bakom de mediala England Light-reaktionerna i samband med uttåget ur varje mästerskap.

Jag saknar Lars Lagerbäck lika mycket som jag saknar Andrej Tjesnokov.
Minns ni Andrej Tjesnokov? Han var en sovjetisk/rysk tennisspelare vars karriärs sista framträdande skedde 1999. Det utmärkande för Tjesnokov var att han nästan aldrig missade en boll. Han saknade en hästspark till serve och direkt dödande slag och förlitade sig egentligen bara på en enda sak: att motståndaren skulle göra misstag. På detta nådde han hyfsad status men de uteslutande defensiva verktygen i lådan förde honom i Grand Slam-sammanhang aldrig längre än till semifinal, vid endast ett enda tillfälle (Franska Öppna 1989). Han var otroligt tråkig att titta på eftersom han bara slog tillbaka bollen. Aldrig några finesser. Aldrig något risktagande. Andrej Tjesnokov går till tennishistorien som en parentes.

Andrej Tjesnokov är bilden av det svenska fotbollslandslaget under Lars Lagerbäck. Stabilt, defensivt men utan tillräckliga vapen för att nå de stora titlarna.
Mats Wilander var en tennisspelare vars taktik, slagrepertoar och kännetecken i början av karriären hade enorma likheter med Tjesnokovs. Wilander vann visserligen Franska 1982 men tv-bilderna från finalen mot Guillermo Vilas visar tydligt att tennisen då befann sig på 1958-nivå översatt till fotbollen. För att hänga med i utvecklingen och vara med i världstoppen under de kommande åren tvingades Wilander förändra sitt spel. Han hade ett säkert baslinjespel att falla tillbaka på men för att ta upp kampen mot Lendl, Noah, Becker, Edberg och McEnroe var han tvungen att höja tempot, satsa mer på serven och bli bättre framme vid nät.
Wilander lyckades, på grund av att han inte gjorde som Andrej Tjesnokov.

Sveriges fotbolls- och hockeyförbund har också insett att Tjesnokovnivån inte är tillräcklig. De har tittat på ryggen på de ledande länderna som – vad hockeyn beträffar – kommit ikapp och förbi Sverige (i fotboll har vi aldrig ens varit ledande på något sätt, som ni vet). Av detta har man dragit den enkla och givna slutsatsen att ”vi måste bli offensivare och våga mer, annars kommer vi inte att kunna vinna mer”.
Följden: In med Mårts. In med Hamrén.
Att det tar tid att gå från baslinjespel till att bli en kobra vid nätet borde väl vem som helst kunna räkna ut? Vi har både KRÄVT och FÅTT nya offensivare och mediavänligare (icke att förglömma) förbundskaptener. Därför är jag förvånad över mediareaktionerna efter båda sporternas mästerskap 2012.