Det var Trojas dåvarande tränare Martin Karlsson som satte ord på det jag kände. När jag hösten 2008, inför den allsvenska comebacken, frågade honom varför han och laget hade en så pass djärv målsättning som topp 7 svarade han:
– Det mest meningslösa är att ha nytt kontrakt som målsättning. Missar du den åker du ju ut, sa Karlsson.
Så rätt.
Så riktigt.
Det är roligare att säga ja än nej, roligare med dag än natt och det är definitiv roligare att fläska till med något optimistiskt än att vara så defensiv att du nästan snubblar på din egen feghet.
Alltså: klubbar som sätter ribban högre än vad allmänheten tror att den klarar av är djärvare och roligare än de som redan genom att säga "nytt kontrakt" därigenom skickat signaler till både konkurrenter och den egna publiken att något sevärt lir blir det inte från vår sida i år.
Mot den bakgrunden var det med samma skepsis och snudd på hånfullhet jag reagerade när jag för något år sedan fick höra talas om Uefas budget inför dam-EM. De budgeterade med ett nollresultat.
Ett nollresultat.
Noll.
Ingenting.
Varken varmt eller kallt.
Hemskt, tänkte jag. Här sitter de på ett potentiellt mastodontevenemang och sejfar in adsurdum i något löjligt nollsummespel.
När inte ens Uefa självt verkar tro på sin egen produkt, resonerade jag, lär dam-EM bli ett praktfiasko.
I går, den 22 juli klockan 18.47, damp det ner ett mejl från Uefa i min inbox. Innehållet gick inte att ta miste på. Årets dam-EM har redan slagit alla tidigare publikrekord. Allt talar för att de tolv lagen tillsammans passerar den magiska 200 000-åskådarsvallen i och med EM-finalen på Friends Arena. Under hela 2009 års mästerskap i Finland letade sig 129 000 åskådare till matcherna.
Jag fick fel.
Helt fel.
EM i Sverige har, till viss del tack vare ett enormt väderflax, blivit den där pyramidala supersuccén som…, ja vem trodde egentligen på den?
Inte ens Uefa ju.
Eller?
Jag har villigt fått erkänna för mig själv att jag i fallet målsättningar blundat för den andra sidan av myntet. Alltså det faktum att en låg målsättning inte bara behöver vara feg utan även kan vara taktiskt korrekt och fungera som en sporre för alla inblandade. En modest målsättning har inte råd att fallera men den har å andra sidan en nästan gränslös uppsida om omständigheterna är de rätta.
Uefa har med sitt arrangemang i Sverige inte bara lyckats infria sin målsättning. De har med den publika succén, det kvalitativa spelet och den stundtals elektriska stämningen fått till ett riktigt Bob Beamon-hopp i relation till de låga ingångsvärdena.
EM i Sverige är triumf på så många plan att det heller inte spelar någon roll om Sverige förlorar semifinalen mot Tyskland. Vårt landslag har redan vaccinerat sig mot fiasko eftersom en förlust mot Tyskland aldrig kan betraktas som ett fiasko såvida insatsen inte är ovärdig, och att så blir fallet på Gamla Ullevi tvivlar jag starkt på.
Damfotbollen har gjort många landvinningar för att bli accepterad världen över. I vissa länder försöker folk kväsa den, men den bara ökar. I det herrfotbollsgalna Holland, exempelvis, får damerna minimalt utrymme, berättade en holländsk journalist jag pratade med under Tyskland-Holland-matchen i Växjö.
"Men", tillade hon i nästa andetag, "damfotboll är den sport i landet som ökar allra mest".
I Sverige är damfotbollen sedan länge en väldigt stor sport och som damfotbollsnation tycker jag faktiskt det är svagt att vi aldrig vunnit något mästerskap i modern tid. Vad det beror på vet jag inte, men en sak känns tydlig just nu och det är att damfotbollens tid i Sverige är nu.
Nu är järnet rödglödgat. Det är bara att smida. Det är bara att skörda frukterna av det jobb som målmedvetet lagts ner under många års tid för att etablera damfotbollen. För att inte tala om de enorma skördar som i en nära framtid blir följden av allt det som planterats i respektive arrangörsstad och framför lustfyllda tv-sändningar.
Alla gillar vinnare. Alla gillar framgångsrika landslag och ur den aspekten har det svenska damlandslaget ett enormt övertag på herrarna att utnyttja.
Nu har damerna – oavsett semifinalutgång – fått sitt eget USA 1994. Det var då (och lite tack vare herr-EM på hemmaplan 1992) herrfotbollen gick en inhemsk renässans till mötes. Det var efter 1994-succén det direkt gick att urskönjas en publikboom i allsvenskan.
Därför ska det bli extremt intressant att se i hur stor utsträckning intresset för en kvalitativt mycket ojämn damallsvenska kan öka som en följd av ett lyckat internationellt evenemang.
