Och så var vi där igen.
Först: Sverige ryker ut med ett brak i
Globen – och stora delar av den församlade presskåren,
professionella och självutnämnda experter plockar fram stora
sågklingan. Den som lyssnade riktigt noggrant kunde till och med
höra avlägsna Avgå Mårts-rop.
Som om vi kom till VM för att spela
med en solid och feg defensiv med sarg ut som signum.
Som om vi kom till VM med inställningen
att inte våga vinna – och därmed även våga förlora.
Så gott som alla hade gnisslat tänder
vid blotta åsynen av Bengt-Åke Gustafsson. Nu stod de här, pekade
finger åt Mårts och förklarade hur allt skulle gått till.
Fredagen den 15 juni händer samma skit
igen.
Nu: Sverige väljer gasen framför
bromsen i fotbolls-EM och skänker oss en extremt underhållande
match mot England som dock förloras. Och snacka om att det var de
berömda små marginalerna som avgjorde det hela. Det är Erik
Hamréns första mästerskap som helt orutinerad förbundskapten. Ett
mästerskap jag på förhand enbart betraktat som läropengar –
både för Hamrén och spelarkollektivet. Vis av erfarenhet från EM
2000, som var Söderberg och Lagerbäcks första ängsliga
framträdande på Stora Scenen, trodde jag verkligen inte på svenskt
avancemang från gruppen.
Men mediaexperterna gör samma sak som
hockeyexperterna gjort en månad tidigare. Ja, ännu värre: här är
Hamrén plötsligt inte värd så mycket som en havererad ukrainsk
kärnreaktor. Att de rubriksäljande nyhetjägarmurvlarna sågar
Sverige är en sak. Men att även de största och kunnigaste
elefanterna går till skoningslös attack mot Hamrén och nästan
likt Nya Testamentets Salome kräver ett huvud på fat förvånar mig
storligen. Erik Niva och Simon Bank är experter som vet mer om
fotboll än jag vet om mig själv. Efter Englandsmatchen smulade de
kaptenen sönder och samman vilket visar att även de – som normalt
sett så briljant och sansat guidar oss genom fotbollens snåriga
värld – ibland drabbas av för mycket personliga känslor när det
kommer till landslagsanalyser.
Vad hade vi väntat oss?
Hade vi trott att gladfotboll är
gratis?
Nej, säkert inte, men den aggressiva
retoriken blottar en sanning om många svenska fotbollsjournalister:
de tror verkligen att Sverige har ett landslag som kan vinna
mästerskap. Det är denna befängda tanke som ligger bakom de
mediala England Light-reaktionerna i samband med uttåget ur varje
mästerskap.
Jag saknar Lars Lagerbäck lika mycket
som jag saknar Andrej Tjesnokov.
Minns ni Andrej Tjesnokov? Han var en
sovjetisk/rysk tennisspelare vars karriärs sista framträdande skedde
1999. Det utmärkande för Tjesnokov var att han nästan aldrig
missade en boll. Han saknade en hästspark till serve och direkt
dödande slag och förlitade sig egentligen bara på en enda sak: att
motståndaren skulle göra misstag. På detta nådde han hyfsad
status men de uteslutande defensiva verktygen i lådan förde honom i
Grand Slam-sammanhang aldrig längre än till semifinal, vid endast ett enda
tillfälle (Franska Öppna 1989). Han var otroligt tråkig att titta
på eftersom han bara slog tillbaka bollen. Aldrig några finesser.
Aldrig något risktagande. Andrej Tjesnokov går till tennishistorien
som en parentes.
Andrej Tjesnokov är bilden av det
svenska fotbollslandslaget under Lars Lagerbäck. Stabilt, defensivt
men utan tillräckliga vapen för att nå de stora titlarna.
Mats Wilander var en tennisspelare vars
taktik, slagrepertoar och kännetecken i början av karriären hade enorma likheter
med Tjesnokovs. Wilander vann visserligen Franska 1982 men
tv-bilderna från finalen mot Guillermo Vilas visar tydligt att
tennisen då befann sig på 1958-nivå översatt till fotbollen. För
att hänga med i utvecklingen och vara med i världstoppen under de
kommande åren tvingades Wilander förändra sitt spel. Han hade ett
säkert baslinjespel att falla tillbaka på men för att ta upp
kampen mot Lendl, Noah, Becker, Edberg och McEnroe var han tvungen
att höja tempot, satsa mer på serven och bli bättre framme vid
nät.
Wilander lyckades, på grund av att han
inte gjorde som Andrej Tjesnokov.
Sveriges fotbolls- och
hockeyförbund har också insett att Tjesnokovnivån inte är
tillräcklig. De har tittat på ryggen på de ledande länderna som –
vad hockeyn beträffar – kommit ikapp och förbi Sverige (i fotboll
har vi aldrig ens varit ledande på något sätt, som ni vet). Av detta
har man dragit den enkla och givna slutsatsen att ”vi måste bli
offensivare och våga mer, annars kommer vi inte att kunna vinna
mer”.
Följden: In med Mårts. In med Hamrén.
Att det tar tid att gå från
baslinjespel till att bli en kobra vid nätet borde väl vem som
helst kunna räkna ut? Vi har både KRÄVT och FÅTT nya offensivare
och mediavänligare (icke att förglömma) förbundskaptener. Därför
är jag förvånad över mediareaktionerna efter båda sporternas
mästerskap 2012.