Mårts piskar en död häst

Ända sedan urminnes hockeytider, då elitserien ännu var ung, har det svenska seriesystemet engagerat och berört. Likt partipolitiken har det alltid funnits olika uppfattningar om dess för- och nackdelar; det har kastats fram det ena förslaget efter det andra som sedan hyllats och ratats. 

Precis som det parlamentariska Sverige i många mandatperioder totadominerades av Socialdemokraterna utarbetade salig Evald Carlsson ut den modell som under många herrans år skulle bli allenarådande i svensk ishockey. När modellen justerats och satt sig såg den ut så här:

• Tolv lag i elitserien.

• Fyra division 1-serier med tio lag i varje väderstreck.

• Efter 22 grundomgångar (18 för division 1) fick de två sämsta i elitserien göra de två bästa från varje division 1-serie sällskap i allsvenskan.

• SM-guldet gjordes upp av de fyra bäst placerade lagen, som bildade semifinalpar.

• En hel buffé med vägar att gå upp i elitserien stod till buds, med playoffdjungler, direktkval och en slutlig fyralagsserie.

I en perfekt värld fungerar både socialdemokratin och Evald Carlssons seriesystem. Med precis som socialdemokratin sakta mer säkert har moderniserats och successivt tappat järngreppet om makten över Svea Rike tvingades till slut Evald Carlsson-modellen finna sig i ett bli kraftfullt moderniserad.

Hade Hockeysverige sett exakt likadant ut i varje väderstreck hade modellen fungerat rent sportsligt. Det gjorde den nu inte. I väster och öster, där bredden var minst sagt klen, glassade vissa lag sig vidare till allsvenskan år efter år (Mora, Örebro, Huddinge) medan man i norr och söder utkämpade stenhårda inbördes bataljer för att över huvud taget vara med i toppracet. 

I elitserien blev det alltmer skräckfyllt och ångestladdat att tänka sig en plats i helvetet efter jul och man längtade efter arbetsro. När storheter som Färjestad och Västra Frölunda varit nere i Dantes inferno och vänt började det snart lobbas för förändring. Sist men inte minst, ungefär som i politiken, knackade kapitalet på serieomläggarnas dörr och sa:
– Hörni, vi vill inte riskera att ramla ur elitserien vid jul. Tvärtom, vi vill kunna skapa en plattform där vi kan satsa pengar och utveckla elitverksamheten.

Efter ytterligare seriereformer har vi mejslat fram det utseende på seriepyramiden som regerar i dag. Likväl händer det att frågan om en utökning av elitserien förs på tal.

I september 2011 hasplade Pär Mårts, av alla kloka människor, ur sig följande:
– Jag vurmar för ännu fler lag i elitserien.

I samband med Djurgårdens nyliga uttåg ur elitserien har jag också sett att frågan om 14 lag i elitserien åter nått vattenytan i form av rundringningar och utfrågningar.

Vad Mårts och journalisterna gör här – med sina utspel och enkäter – är egentligen detsamma som att piska en död häst. Frågan om 14 lag i elitserien är nämligen så gott som utraderad från agendan.

Varför är frågan död? Jo, den huvudsakliga anledningen är denna: varken bland Hockeyligans eller Hockeyallsvenskans aktiebolag finns en vilja, vare sig dold eller uttalad, att öka antalet lag i elitserien. Det finns visserligen enstaka lag i allsvenskan (Leksand och Malmö) som gärna ser en expansion och det finns ett fåtal elitserieklubbar (Växjö, Brynäs) som förmodat ogenomtänkt också gör tummen upp. Men någon majoritet för en ökning finns inte på kartan.

Inte konstigt med det.

Det system vi nu har är nämligen det hittills mest perfekta och geniala vi sett.

Med Elitserien och Hockeyallsvenskan i dess nuvarande form har vi äntligen skapat två riktiga proffsligor i Sverige. Tillsammans utgör de två perfekta element som likt havet och floden dessutom möts i en mynning av rafflande och dramatiskt kvalseriespel. I stort sett varje år finns det ett allsvenskt lag som bevisar sig värdiga ett avancemang.

Vad skulle elitseriens klubbar, varav ett flertal i detta nu dras med alarmerande ekonomiska problem, ha att vinna på två ytterligare lag i en liga i en värld där det viktigaste är siffror, vinster och eget kapital? Upp med en hand alla ni elitserieklubbar som självmant kan tänka er fyra miljoner spänn mindre i tv-pengar – varje år!

Och vad skulle Hockeyallsvenskan som helhet vinna på att de två största dragplåstren och publikmagneterna försvinner? Ingenting. Hockeyallsvenskans sista lilla skönhetsoperation – när man avlägsnade de vanprydande lag 15 och 16 från kroppen – skulle i så fall vara verkningslös och vi skulle riskera att ånyo få ett par hopplösa slagpåsar i serien. Och vad skulle Viasat säga – en inte helt obetydlig ekonomisk aktör i sammanhanget?

Jag är – och det kan tyckas paradoxalt i sammanhanget – av den åsikten att elitserien håller på att gräva sin egen grav. Jag ser ett nytt fotbollsallsvenskan i vardande om ingenting görs.

Men.

Notera: mina farhågor om elitserien har ingenting med utformningen av seriepyramiden att göra. Formen är perfekt som den är. Frågan är vad du fyller den med. Väljer du att fylla formen med sockerkakssmet gjord på ruttna ägg kan du inte räkna med att folk tycker att slutresultatet smakar bra. Du kan också vara ganska säker på att besökarna tröttnar på dig och till sist väljer att inte återvända.

Där har vi elitseriens problem i dag. Det spelas en allt som oftast genomruttet taktiskt vingklippt ishockey som bokstavligt talat inte gör någon glad. Grundserien har blivit serien där man går in för att inte förlora istället för att gå för seger. Därför ser man ibland fem spelare i samma lag som åker baklänges i mittzon. Vi har i vinter sett lag som i andra perioden gått in för att bevaka 1–0-ledningar inför ögonen på folk som pröjsat över 300 spänn för sin show.

Hallå – ni kan inte sälja kattguld i juvelerarbutiker hur länge som helst. Till slut vänder kunderna i dörren.

Ponera vad som hänt om Bruce Springsteen sejfat sig igenom sina konserter och bara nöjt sig med lite mellanspel efter två, tre låtar?

Elitserien kan fortfarande rädda sig själv från sin förestående död, men då krävs mod. Mod från hela tränarkåren, inte bara ett par tre enskilda tränare. Titta bara på vad som händer när man går från ”inte förlora” till ”måste vinna”: ni ser det var och varannan dag när Brynäs, Skellefteå och AIK bjuder upp till en slutspelsdans som är värd varenda betalad krona.

Elitseriens lag kan om de vill – flera kvällar i veckan. Det är således inte seriesystemet det är fel på, utan de taktiska direktiven. Anordna en akut tränarkonferens snarast, predika bot och bättring och samarbeta i enhet for the benefit of the game, som NHL:s framgångarika mantra lyder.

Kort sagt: ödsla inte tid på att piska döda hästar. Skärp er istället!