Nykomlingens guide till kontraktet

Jovialisk över den nyblivna allsvenska platsen?

Förstår det.

Många i området kring gamla KA 2 har tömt en och annan glädjebägare med destillerad dryck vid det här laget. Men som jag nämnde: att vara nykomling är vad det heter. Du är en ny komling i gänget. Extra utsatt redan i utgångsläget och känslig för barnsjukdomar. Som popklubb är man dessutom extra sårbar eftersom all den uppmärksamhet poplaget drar till sig inte bara är av godo. Med själsfränden Växjö Lakers som facit kommer här guiden som – om den följs – förhoppningsvis avvärjer alla eventuella framtida konkurshot.

• Mota guldgrävar-Olle i grind.

Att ett stort antal lycksökare och löst folk likt forna tiders kringdrivande luffare kommer att knacka på dörren till KHK:s kansli och erbjuda sina tjänster är lika säkert som att diftongerna i staden är svårförståeliga.

Det låter så bra, meritlistorna är skapliga och det är lätt hänt att kontrakts-ballografen råkar trixa dit en kråka snabbare än Mats Johansson hinner tona ner ett skandalrykte.

Jag menar allvar.

Köp inte snacket från oseriösa agenter eller från hybrisstinkande ytterforwards som visserligen besitter ett visst mått av talang, men vägrar ta hemjobbet och som bränner fem minuter av pausrasten åt att tjata sig till ett andraass på ett frilägesmål från halva plan.

Kom ihåg Bibelns ord från Matteusevangeliet 12:23:

Av frukten känner man trädet.

• Se upp med farliga kommentarer.

Under Växjö Lakers kreativt kaotiska uppgång under tidigt 00-tal var karaktärsspelarna i laget lika lätträknade som hårstråna på Arne Hegerfors bakhuvud. Den kroniskt korvfrossande tränaren Håkan Nygren fick styrelsen dit han ville och plockade till sig allt inom räckhåll i lirarväg.

Efter ett tag upptäckte jag ett mönster. I samband med att nya spelare skrev på för klubben och fick frågan varför det just blev Växjö blev svaret nästan alltid detta:
– Man har ju hört talas om vilket drag det är kring hockeyn i stan.

Detta, mina vänner, är en kommentar som avslöjar en del alarmerande saker om den inneboende karaktären i spelaren. Den som väljer klubbemblem på grund av ”draget” är ofta en spelare som är farligare på nattklubbsgolven än på en nyspolad is. Ett lag, byggt på forna tiders lirare vars bensinmätare lyser rött, är ett lag som firar stora triumfer genom seriesystemet när det kan klara sig på talang och champagnehockey. När det blir allvar kommer motgångarna, som en behandskad knytnäve i solar plexus. I Växjös fall fanns det till slut så många i laget som valt Växjö ”för dragets skull” att poängskördarna stagnerade.

Alltså: scouta bättre, kolla med källor, säg hellre nej än ja, använd det sunda förnuftet.

• Bygg laget kring seriösa ledare.

Han kom inglidandes i en limousin en sen oktoberafton 2003 med en Stanley Cup-ring i bagaget. Shjon Podein blev ledaren, frälsaren, allas hjälte i Växjö Lakers och lite av hans ande svävar över klubben än i dag.

Men det var först när Jocke Fagervall och Henrik Evertsson paketköpte Martin Romö och Johan Markusson från Oskarshamn Växjö fick en riktig seriositet kring sitt A-lag. Detta var killar som aldrig accepterade mindre än 100 procent på träningarna. Alltså: allt mindre än allt förkastade de. Först efter dessa bådas intåg i klubben började Växjö Lakers ta sikte mot en plats i toppen av allsvenskan (flytvåren 2004 som slutade i playoff 2 var en fluke och räknas inte).

Romö – med sin nollhookade klubba och obändiga vilja – var en lika given lagkapten i allsvenskan då som stenklippan Markusson är i elitserien nu.

Som Jocke Fagervall sa när han tillträdde:
– Bygget blir aldrig bra om virket är ruttet.
Med tanke på hur många icke karaktärsspelare (in french: lata glidare) Fagervall fick ärva efter Lasse Lindgren var det ett ganska komiskt uttalande, liksom det faktum att klubbens dåtida motto löd Det rätta virket.

 • Kontinuitet i organisationen.

Det var inte bara på spelarsidan omsättningen var hög. Organisatoriskt sårades länge klubben av rena strömhoppskulturen. Under en fyraårsperiod kom och gick över 20 personer i Växjö Lakers styrelse. Eftersom det inte på långa vägar är hållbart att driva en klubb under sådana premisser slog baksmällan till i början av 2008 då syret följaktligen var helt slut.

Även en popklubb – eller rättare sagt: i synnerhet en popklubb – måste sträva efter en styrelse med ledamöter som brinner och inget hellre vill än att sitta länge på sina poster. Annars faller viktiga saker mellan stolarna – igen, igen och igen. Utan en styrelse med koll är klubben rökt. Därför: bemöda er om att hitta rätt gubbar. Och hur gör man det? Jo, genom att hitta rätt man på rätt plats.

Det som förvånar mig är hur många som glömmer bort en av de absolut nyckelpositionerna i en förening.

Valberedningen, alltså.

 En bra valberedning är som balsam för klubbens själ, en dålig valberedning är som rök för ögonen. Att en latmask med dåligt kontaktnät råkar väljas till valberedningsordförande under ett glest besatt årsmöte kan vara bland det värsta som kan hända en idrottsklubb.

Man kan aldrig vara nog försiktig i valet av dem som ska välja.