Rögles bragd saknar motstycke

Klockan var några minuter efter halv åtta på kvällen. Det var den 3 mars 2012, jag summerade första perioden i Sunnerbohov och tänkte för mig själv:

– Jag har inte sett ett sämre Rögle sedan Hannu Niemis tid i klubben 1996.

Trots att Jonas Fransson tavlat in 1–0 till Troja redan efter en minut var det sedan Röglemålisen i ensamt majestät som förhindrade att matchen var avgjord redan efter en tredjedels spel. Troja hade försökt arkebusera Fransson med 21 skott och en ledning med bara ett mål kändes…märkligt.

Märkligt var även att AIA – en av landets bästa och mest trogna klackar – bara fanns representerat i form av en spillra, knappt en halv busslast.

Sedan hände något ännu märkligare. Matchen bytte skepnad, egentligen utan att Rögle spelade bättre. En studspuck här, en markeringsmiss där, en enstaka bra soloprestation där. Sedan hade Rögle vänt matchen till slutliga 6–3 och vi var många som hade svårt att greppa hur det hela gått till.

Trots segern och trots att AIA:s spillra fick sista ordet stod en sak skriven i sten: Rögle Bandyklubb var ett lag med stora brister.

Mot den bakgrunden är det som nu hänt direkt ofattbart. På mindre än två månader har Rögle Bandyklubb lyckats genomgå en metamorfos som saknar motstycke i svensk klubblagshistoria.

När gamla hockeybragder ska plockas fram ur de dammiga minnenas arkiv hamnar alltid det som i folkmun fick namnet Vilda Väsby överst. Än i dag älskar skribenter att frossa i när detta amatörgäng lyckades vandra den smala vägen och trots alla vägspärrar slinka igenom systemet och nå elitseriens vattenyta.

En skräll?

Javisst.

En bragd.

Okej.

Men: det Rögle BK gjorde i år gör att vi kan lägga Vilda Väsby till handlingarna eller åtminstone tala lite tystare om det. På samma sätt som vi i och med Rönnbergs Boys VM-guld nu slipper höra de skivhackande storiesarna om det ”legendariska” JVM-laget från 1981 (vet någon som bara är måttligt hockeyintresserad ens vad vi pratar om här?) tjatas varje jul kommer vi nu förhoppningsvis inte tvingas läsa så mycket om vad som hände i Vilunda för 25 år sedan på ”halv-amatörhockeyns” tid.

Mellan den 4 mars – då Alexander Johansson avgjorde förkvalsserien i sudden i och mot Oskarshamn – till dess att Eric Himelfarb sänkte Örebro och fullbordade verket i går lirade Rögle 15 matcher på 31 dagar. Att i princip spela match varannan dag i en månad är i sig inte märkvärdigt. Tvärtom är det vardag för vilket slutspelslag som helst som är med och gör upp om medaljerna. Men i ett klassiskt grundspel/slutspel är förutsättningarna hyfsat lika för alla lag, vilket gör att alla är ungefär lika trötta och har ungefärligt likartade skavanker fördelade i gänget. Att däremot komma som sjätte och sista lag till en ny serie med sex blåmärkesmatcher i färskt minne ska med all tillgänglig logik innebära soppatorsk, både fysiskt och mentalt.

Rögle gick inte bara igenom en sjukligt tuff förkvalsserie (med två moraliskt tunga torskar mot Malmö) bestående av sextett totala energitömningar. Klubben hade otroligt nog en förmåga att skapa ny energi, inte bara inledningsvis i elitseriekvalet utan en energi som räckte hela resan fram till slutmålet.

Med sin prestation har Rögle visat att allt fortfarande är möjligt och att hockeyns serieupplägg fortfarande saknar dramaturgiskt motstycke i svensk lagidrott.

Alla mynt har två sidor.

Det är sällan vi hör talas om baksidan av Vilda Väsby-myntet, nämligen att klubben erövrade tre poäng på 22 matcher och för evigt är en skamfläck i elitseriens historia.

Rögles baksida kommer att bli en helt annan. Bandyklubben kommer inte att göra bort sig i elitserien: kunnandet och traditionen finns, ungdomen formligen blomstrar och badar i JSM-medaljer och baggen Dan Tangnes har seglat upp som ett av de mest intressanta tränarnamnen i svensk hockey.

Jag är däremot övertygad om att det krävdes något alldeles extra för att få en hel grupp av sönderslitna spelare att uthärda ytterligare lite tid, täcka något extra skott, gå in i en sista närkamp innan semestern och barmarken tar vid.

Jag är övertygad om att detta extra bränsle i tanken stavades Björn Hellqvist.

Så grattis Rögle!

Det ska bli kul att se er i elitserien till hösten.